Sanna Wikström: När vi går här, uppför grusgången, får jag känslan av att ”patron” ska komma när som helst. Wij är en mäktig, vacker, men samtidigt hierarkisk plats.

Gunilla Kindstrand: Jag tycker att anläggningen fungerar bäst när en stark konstnär tar plats här, som Ulla Viotti gjorde 2009. Då får Wij en djupare mening och en välbehövlig dos kommunikation.

Wij trädgårdar är i grunden ett barn av 1980-talets tankar om trädgården som estetik och personlig skönhetsupplevelse. Det sättet att se på resurserna känns rätt daterade i dag när miljöfrågorna krupit inpå oss. I efterhand har nya perspektiv lagts till. Vad spårar du för sorts natursyn här?

SW: De vill ha det vilda, men vågar inte släppa fram det. Det är ju rätt anmärkningsvärt att så mycket arbetskraft går åt för att hela tiden tukta naturen så att den fortsätter att vara estetisk och lagom mycket natur. Just nu känns lite ofokuserat och plottrigt omkring oss. Somliga miljöer är förskräckande fula, som vedstaketet kring herrgården där borta. Varför gör man så? Det behövs ju inte ens! Djävulen sitter alltid i detaljerna.

GK: Ibland kan man känna som om Wij bär på ett stort tomrum. Som om platsen väntar på den fråga den försöker vara ett svar på. Kan vi inte titta till högskolestudenternas trädgårdar? De har i flera år varit det mest energifyllda i parken. Här finns fantasi och roliga uppslag, fast i det lilla. Och det är fint med mångfalden.

SW: Jag hoppas också mycket på projektet ”Konst och landskap” som ska öppna i slutet av juni och som ska handla om naturen och överlevnaden. Här och där finns det också rester kvar efter ett äldre konstprojekt. Jag gillar Patrik Qvists skjul, som liksom slirat ner i marken. De har landat som ufon mitt i det här tomrummet. Det är bra, de har slagit rätt ner i ett sorts vakuum. Det har verkligen hänt något.

GK: Under åren har rätt många mindre utställningar funnits här, i lador och and­ra hus. Somliga har varit intressanta men andra gjorts med väns­terhanden, inte minst under det så kallade bröllopsåret. Jag minns sänginstallationen, som Ikea sponsrat, som förbluffande banal.

SW: När jag går omkring i det här, rätt oöverskådliga, inser jag hur välbehövlig ateljén i grindstugan är. Tony Warren, som arbetar och ställer ut där, hör ju inte till anläggningen, men han har ett genuint förhållande till sin konst, och är tekniskt skicklig. Han har ett enklare förhållningssätt till sina besökare, långt ifrån det lite pompösa härinne. Ändå är hans enkla prismor i träden bra mycket intressantare och finare än de tegelskärvor som någon hängt upp invid herrgården. Det är tur att han finns där vid ingången. Han behövs för att ge ett anslag åt besöket.

GK: Vilken sorts människa vänder sig Wij trädgårdar till? Jag ser först någon med tweedkavaj, keps och dyra gummistövlar framför mig.

Sanna: Någon som spelar golf. Det här är som golf, fast trädgård.