En praktfull bok, med de rätta färgerna på omslaget. Påkostad. På engelska säger man coffee table books. Att lägga fram så att de syns, lite att skryta med.

Vilket väl speglar att den forna röda och politiskt medvetna arbetarklubben från Brooklyn i Gävle blivit rumsren. Hockeyn fokuseras i denna bok. Då herrarnas insatser, damerna är nästintill osynliggjorda.

Men Brynäs har också haft fotboll (svenska mästare en gång), bandy och friidrott på sitt program. Men det är förstås hockey alla – laget har supporters över hela landet – tänker när de tänker Brynäs. Hockey började man dock med först mot slutet av 30-talet.

Gävles stolthet – förlåt Gefle IF, once upon a time en fin överklassklubb, numera mest (ö)känd för sin dödgrävarfotboll – fyller hundra. Och det ska förstås firas, som sig bör, med en jubileumsbok. Till råga på allt blev ju herrlaget svenska mästare förliden säsong, guldet kom hem, som det heter. Damerna tog silver.

Detta är en bok för den redan invigde, den frälste supportern. Namnen välbekanta. Legendariska. Tigern Johansson, som fick Kommunens kulturpris. Lars-Göran, Virvelvinden från Vuollerim. Tord, den tystlåtne med en blick för spelet som få. Håkan Wickberg, också han klok som en pudel. Wille, den snacksalige och sprallige målisen. Tommy Sjödin, iron man, den hårdskjutande backen.

Lill-Strimma. Den enligt min mening störste i svensk hockey någonsin. Mötte tragiskt döden en sommarnatt utanför Timrå. Fick inte bukt med sina inre demoner.

Ulf ”Krigarn” Kriström har gjort ett hästarbete. Grymt jobbat! 125 sidor löpande text, sedan 180 sidor med lagbilder och förteckning över alla spelare som uppträtt i klubbdressen. Statistik säsong för säsong. Rena uppslagsboken.

Bara att luta sig tillbaka och frossa i skön nostalgi. Njuta och minnas.

Man bör dock inte bara framhålla affischnamnen, här finns också något mindre kända namn som Kjell Helling och andra. Och som bidragit till klubbens segerrika historia. Laget är inte mer än summan av sina individer och de har varit många, spelaromsättningen stor.

Mr Brynäs, Thure Wickberg, apostroferas. Han som moderniserade tänkandet omkring lag och organisation. Gudfader när det klapp-klapp-spelande Brynäs på 60-talet sopade isen med och detroniserade storlag som Djurgården och Frölunda. Spelstilen kreativ och blixtrande, inget tuktat och försiktigt gäng i blåställ som klev ut på isen.

Och det i fabrikernas själsdisciplinerande landskap. Man önskar det smittat av sig på oss and­ra lydiga och anpassade.

Och så den självstyrande, varför inte kalla den kollegiala, styrformen. Spelarna lade upp taktiken, det fanns inga coacher, bara tränare. Främst bland dem hockeyprofessorn och geniet Tommy Sandlin. Beryktad för sitt samurajtal i ett utsatt läge. Sosse och en fena på att skapa braskande rubriker. En het tidningsdebatt utbröt runt uttrycket ”sosse-hockey”. Den rabiate antisocialisten Björn Widegren gick, som väntat, reflexmässigt i taket och protesterade högljutt mot benämningen.

Mot bakgrund av den kollegiala styrformen framstår det som självklart att en diktatoriskt lagd tränare som TV-kändisen Boork, med fåniga bestraffningsmetoder, inte fungerade.

När klubbens tidigaste historia skall berättas, blir det ofta pilsnerfilm eller Söderkåkar över det hela. Repliker läggs i munnen på nyckelfigurer. Ibland ekar det arbetarspel. Med mössan i handen uppvaktas fabrikörer och kapitalister. Rettig och allt vad de hette. Kriströms fabulerande är kul, men fan tro’t.

Men det är en fröjd att läsa honom, fostrad inom sportjournalistiken. Inga akademiska långbänkar. De många matchåtergivningarna fångar med sin rapphet, man åker med. Kriström skriver som Brynäs spelar när de är som bäst. Full fart framåt. Anfall bästa försvar.

Såklart en sådan här hyllningsbok inte kan vara kritisk. Den ska återge det vi redan vet. Bekräfta och stabilisera. Den omtalade Brynäsandan mytifieras, kanske ska vi skriva mystifieras, ännu en gång.

Men boken, tryfferad med företagsannonser, kan läsas som mer än en framgångssaga. Om hur idrotten professionaliseras och lämnar amatörstadiet, pengarna kommer in och förgiftar. Klubbkänsla och föreningshjärta hotas när NHL rycker i spelarna. Gamla utomhus-Nynäs, med sin säregna atmosfär, fallande snö och bitande kyla, skattade åt förgängelsen. Det heter inte längre Gavlerinken, utan Läkerolen. Med loge och ädla drycker åt slipsnissarna, eller kanske ska man säga ”samarbetspartners”, ståplats och varmkorv åt populasen.

Klart vi – jag tillhör de hängivna och tycker Brynäs är det överlägset bästa med Gävle, stadens starkaste varumärke – fortsätter att ladda klubben och spelarna med önskedrömmar och fantasibilder. Lirarna gör det vi andra inte förmår, de är våra ställföreträdare,  projektionsskärmar. Upphäver vardag och leda.

Vi i publiken, sammansvurna bärare av en kollektiv illusion, låtsas som om tiden stått stilla. Brynäs, det enda bestående i en flyktig och allt mer främmande tillvaro. Trygghetssymbol och identitetsskapare. Läkerol må försvinna. Även Gevalia, vad det lider. Men inte Brooklyn Tigers.

Men inte är det  ”samma” Brynäs längre. Det har det inte varit på länge. Men det skulle vi aldrig tillstå. För vilka blir vi då?

Lasse Ekstrand