Och visst: i vårt hörn av världen är vi ganska dåliga både på att skydda jämlikheten mot friheten, och friheten mot jämlikheten. Men i Östeuropa har jämlikhetstanken haft ojämförligt mycket svårare att hävda sig under de senaste två decennierna mot det som har kal­lats för liberalism, än någonsin i Västeuropa. Och inte heller friheten i den östeuropeiska varianten av liberalism har ännu blivit någon riktigt schlager.

Ofta har de byråkratiska eliterna helt enkelt transplanterat liberal hud utanpå ett totalitärt och parasitärt system och skapat nationellt präglade, svårgenomträngliga blandningar av familjeband, populism och ”sovjetism”.

Lilla Azerbajdzjan vid Kaspiska havet (cirka nio miljoner invånare på en femtedel av Sveriges yta) är inget undantag. De stora oljeinkomsterna gör att den ”liberala” statsapparaten kan dubbleras med en informell apparat – som bildas av presidentfamiljen Aliev och dess allierade. Det är här som de stora resurserna finns och hanteras: en schlagerfestival, tomtmark för bebyggelse, olje- och gaskoncessioner, allianser med Ryssland och mot Ryssland och Iran, med Israel, USA, Turkiet och Georgien. Men också repressionen mot de som dristar sig att ifrågasätta familjen själv. Och det är denna ständigt möjliga repression som skapar den alldeles speciella tystnad som man upplever i Baku.

De tjänstemän som ”frontar” systemet är inte bara osunt beroende av en korrupt lagstiftande makt. De måste också blidka den mycket starkare, informella makt som utgår från ”familjen” och skapar ett system av dubbla kanaler för mutor och en anpasslighet och lyhördhet uppåt som är grundvalen för vad den georgiske forskaren Vladimer Papava har benämnt necro-economics (”dödsekonomi” i stället för ”makroekonomi” eller ”livsekonomi”) i boken The Central Caucasus. Essays on Geopolitical Economy (Stockholm, 2006). Detta är en ekonomi där väldiga resurser i form av människor, naturtillgångar och kapital förbrukas och inte skapar någon långsiktig ekonomisk eller mänsklig utveckling.

I Azerbajdzjan är ”nekroekonomin” dessutom så utformad att möjligheten till karriär är direkt kopplad till en lojalitet mot ”familjen”: om du vill passera nålsögat, och ta dig upp från fattigdom och skuldsättning till en position som företagare eller högre tjänsteman måste du först hitta ett sätt att skapa ett fast band till ”familjen”, via dess allierade, genom mutor, tjänster och gentjänster. Systemet är obönhörligt och diskursivt. Det sprids och växer genom just den berättelse, som man hör om och om igen ute i samhället, från byråkrater, dissidenter, chaufförer och företagare.

Den viktigaste spärren mot en demokratisk utveckling i Azerbajdzjan i dag är sannolikt de effektiva hindren mot en tillväxt av tredje sektorn. Det är nästan omöjligt för oberoende organisationer att få registrera sig, och därmed få rätt att öppna bankkonton och få officiell status. Detta gör det extra svårt att bedriva demokratibistånd till Azerbajdzjan: mottagare saknas, och den tuffa attityd som EU och USA intar gentemot Vitryssland, som har färre politiska fångar än Azerbajdzjan, den saknas helt i Baku: landet är ju också en viktig strategisk partner för väst – beläget i en nyckelposition mellan Iran och Ryssland, Turkiet och Central­asien. Kampen står här nu som tidigare mellan ett Ryssland som vill bygga en nord-sydlig energiväg till Iran, och USA och EU som vill bygga en öst-västlig ”sidenväg” mellan Centralasien, Turkiet och Medelhavet. Familjen Aliev låter sig uppvaktas av bägge dessa potentiella danspartners och accepterar inga elakheter: schlagerfesten sätter de diskursiva ramarna för den kritiska dialogen.

Man ser avsaknaden av ”liberalism” och skydd för integriteten direkt från taxi­fönstret i Baku. Här är det inte marknadens osynliga hand som regerar. Också här är det den ”vita handen”, familjens hand. Människors hem raseras, gråtande, avhysta, försöker de vräkta rädda möbler och ägodelar in i bilar undan grävskoporna. Precis som människorättsorganisationers lokaler och fastigheter helt enkelt har raserats nu i samband med ombyggnaden av Baku inför schlagerfesten.

Men ingen stannar, ingen demonstrerar. Mina azeriska medresenärer – vanligt folk – konstaterar uppgivet: detta är utvecklingen. Rädslan för att reflektera, tänka kritiskt och söka kunskap om samtiden är lika stor som rädslan att beröra landets komplexa förgångna där hatet mot armenierna ännu är en officiell statsdoktrin som inte kan beröras. Krigstillståndet med Armenien, som ännu råder, Rysslands allians med armenierna, och förlusterna av territorierna i Karabach utgör ett trauma som regimen skickligt utnyttjar för att utså split mellan olika folkgrupper och kväsa yttrandefriheten och diskussionen i samhället. Veckorna före schlagerfestivalen har det genomförts mindre demonstrationer i Baku, både för rätten att demonstrera, och för en demokratisering av samhället. Men det är blyga tillställningar. En av mina sagesmän ­säger: ”Det kommer att ta 40 år tills det blir som i Egypten här”.

Tabu gäller också det historiska kulturella beroendet av Persien och Iran. Nuet projiceras på historien i de besynnerliga historiska museer och friluftsmuseer som har skapats i och runt Baku, och där det enda spontana och oortodoxa förefaller vara den store Tor Heyerdahls idéer om att azerbajdzjanerna och vikingarna stod i ett nära släktskapsförhållande till varandra.

Norge, Sverige och Azerbajdzjan delar ju inga gränser och lär väl aldrig komma att göra så. Vi behöver inte kriga. Våra länder har hög status och härifrån kom en av det samtida Azerbajdzjans hjältefamiljer: den för azerierna fullt igenkännbara ”klanen” Nobel – med bröderna Robert, Alfred och Ludvig i första rummet, utan vars insatser vare sig det moderna Baku eller nobelprisen skulle ha kommit till.

Känslan av stagnation och status quo förstärks av de texter av presidenten ­Ilham Aliev som huggits in i byggnader och tunnelbanenedgångar och som – enligt en av mina sagesmän – ligger på ungefär följande nivå: ”En bro är en förlängning av en väg”. Ilhams pappa, Alievdynastins grundare, den forne, Berlusconiliknande KGB-chefen Heydar Aliev – numera döpt till ”den store ledaren” – är visuellt synnerligen närvarande i landet på väldiga landsfaderliga affischer och bidrar till känslan av efterklang och aktiv förruttnelse. Så kanske det ändå inte tar fyrtio år innan det blir som i Egypten.

Och Baku är ändå en underbar stad att vandra i och alla de som bott här och tvingats resa härifrån längtar. Det framgår av de många nostalgiska websajterna för människor som fördrivits från Baku i olika skeden.

Havsboulevarden som sträcker sig utmed den väldiga bukten, Gamla stan med sina gränder och sitt pyttelilla kungapalats, alla små moskéer och bönehus. 1800-tals-Ba­kus väldiga schab­rak till hus, det dyst­ra Jungfrutornet. Det luxuösa Baku, Baku som postkommunismens Dubai eller Qatar, med kulissartade skyskrapor och dyra märkesbutiker. Det kosmopolitiska Baku, med sin schlagerglamour som klär av kroppar, men därigenom skyler över både islam och rädslan, folkhatet och minnet av nyligen timade pogromer och förföljelser.

Här finns en kafé-, öl-, vin- och restaurangkultur som enligt mina sagesmän räddat sig igenom både det ryska och sovjetiska imperiet med sina arkaiska rätter, som kanske inte är lika raffinerade som de georgiska, men ändå framstår som äldre och nyttigare versioner av det turkiska köket. Och i de gamla kaféernas och grillbarernas bakre utrymmen sitter maktlösa, arga unga männi­skor och förbannar det system som format dem och som de inte kommer loss ifrån.

I det här kuliss-samhället stöds också konstarterna, oftast genom personliga insatser från republikens first lady Mechriban Alieva. Och det gäller inte bara schlagerkultur och svårtolkade etnopolitiska museer. Familjen har till exempel satsat på ett väl tilltaget museum för modern konst där Mechribans svärson själv har bestämt innehållet i detalj. Han är schlagersångare och fastighetsutvecklare. Museet rymmer 75 procent modernistisk genrekonst och en liten grupp dissidenter som det kan vara praktiskt att kunna visa upp.

Men det finns en sak som inte stöds, och det är den unga litteraturen. Regeringen anslår cirka tio miljoner kronor om året till det gamla sovjetiska författarförbundet, som mer sysslar med kont­roll av litteraturen än med nyskapande. Här ingår också en halvofficiell och regimtrogen underorganisation till Internationella PEN, som är en skam både för Internationella PEN (vilket har påpekats av den engelska PEN-aktivisten och författaren Eva Hoffman, i en mycket skarp reserapport – The Courage is in the Pen).

De unga författarna finns i marginalen. Det är just i mötena med dessa författare som man upplever kringsyn, perspektiv, historiskt djup och reflektion – allt det som är allra mest tabu i Azerbajdzjan. Det är just därför som de är livsfarliga för systemet – så som litteratur brukar vara i totalitära stater. De är mycket farligare för diktaturen än de seminarier om demokrati, äganderätt och yttrandefrihet som EU-länderna och USA anordnar i Azerbajdzjan för att sedan kunna rapportera om små, men dock positiva förändringar.

Förra året fick författaren Rafik Tagi under oklara omständigheter sätta livet till. Den lilla tidskriften Alatoran (”Skymning”) har just givit ut ett minnesnummer om honom.     

Flera oliktänkande sitter inspärrande, andra har flytt och åter andra reser ut, till Georgien eller Turkiet, för att få andas frihet. Men de är starkt begränsade av sin fattigdom. Den tidigare fängslade författaren och journalisten Eynulla Fetullayev är nu fri – mycket tack vare internationella PEN:s insatser.

Dessa skrivande människor, som inte förefaller kunna hejda sina fria övningar eller sina ifrågasättanden av maktelitens koncept, förtjänar vår respekt, men också mycket mer av vårt stöd.

Det behövs om man ska kunna skydda det goda bråket mellan friheten och jämlikheten – mot ”familjen”. 

Johan Öberg

Johan Öberg är översättare och kritiker. Han har varit kulturattaché vid svenska ambassaden i Moskva.