Att fotboll är viktigt i Italien råder det inget tvivel om. Slarvigt och utan att utveckla det vidare brukar man säga att fotbollen är religion i landet. Sant är i alla fall att kampen om vilket lag som ska vinna ”lo scudetto” lockar hundratusentals människor till arenorna varje helg, miljontals tittare till TV-soffan och ger spaltkilometer text i de italienska sporttidningarna. ”Lo scudetto” är den lilla skölden i de italienska färgerna som mästarlaget.

Det är ett på många sätt delat land vinnarlaget blir mästare i. Italien är ännu ett ungt land, blott drygt 150 år. Nationsbyggandet verkar vara ett ständigt pågående projekt. Bygget är koncentrerat till i huvudsak fem tvistefrågor som skär rakt igenom landet: frågan om språket, om Rom, om nationen, om staten och om syditalien. Konflikten mellan nord- och syditalien är särskilt infekterad och har många klangbottnar. Det är en konflikt mellan det urbaniserade nord och det i många avseenden rurala syd, mellan det industrialiserade nord och lantbruken i syd, mellan det sekulära nord och det religiösa syd. Och inte minst mellan det ekonomiska kapitalet i nord och avsaknaden av det i syd.

De här socioekonomiska skiljelinjerna visar sig även i fotbollen. Där kapitalet finns, där finns även möjlighet att spänna de ekonomiska musklerna och köpa ihop ett konkurrenskraftigt lag. I nord finns lag som Juventus, som ägs av FIAT-familjen ­Agnelli; Milan som ägs av före detta premiärministern Silvio Berlusconi; Inter, med oljemagnaten Massimo Moratti i ryggen. Dessa klubbar, alla från nord, har dominerat den italienska fotbollen så till den grad att sedan syditalienska lag tilläts delta i seriespel med lag från nord säsongen 1928/29 har ett lag från syd vunnit endast tre gånger. Senast ett lag från södra Italien vann var säsongen 1989/90 då Napoli, med hjälp av Diego Armando Maradona stod som mästare. Titeln bestod av lika delar stolthet över staden och eufori över vinsten men även ett, å hela syditaliens vägnar, utsträckt långfinger åt nord.

Därefter har Napoli, både som lag och som stad, kämpat med sin självbild. Staden har sedan andra världskriget genomgått betydande förändringar. Man har snabbare och i större utsträckning än andra syditalienska städer industrialiserats. Neapel är dessutom en av Italiens mest populära städer att turista i. Den italienska staten har plöjt ner pengar i storstilade infrastrukturprojekt och ett relativt välstånd har kommit medelklassen till godo. Men den ekonomiska kris som Italien står mittdrabbat det redan ansatta södra landsändan i större utsträckning än den norra. Intresse­organisationen Assocazione per lo sviluppo dell’industria del Mezzogiorno – Svimez (ungefär: Föreningen för industrins utveckling i södra Italien) som följt syditaliens ekonomi sedan republikens grundande spår i sin årliga rapport att krisen kommer att slå ännu hårdare mot syd än mot nord. Bland annat, menar man, är 80 procent av småföretagen söder om Rom hotade av konkurs. Syditalienare har svårare att få lån, dels för att bankkontoren är färre än i norr, dels för att ockerräntor är mycket vanligare. Trots omfattande preventivt arbete styr den lokala maffian, La Camorra, staden med betydande korruption som följd. Nyheter från staden präglas av dess sociala problem – hög arbetslöshet, hög kriminalitet, hög droganvändning, höga sopberg.

Konsekvensen blir att de unga flyr arbetslösheten i syd för att konkurrera om de jobb som finns i nord. Neapels befolkning har det senaste decenniet minskat med 108 000 personer – Svimez kallar det en demografisk tsunami.

Inte heller fotbollslaget SS Napoli har de senaste åren varit vad det en gång var. Efter framgångarna på 80-talet som spillde över en bit in på 90-talet har klubben varit på nedgång. Man har vid två tillfällen degraderats från den högsta serien. Man har gått i konkurs och tvingats byta namn. Men man har, till skillnad från staden, kommit igen. Neapel har kort sagt varit en stad i desperat behov att avreagera sig och på nytt göra sin röst hörd. Föga förvånande gav fotbollen den möjligheten.

Den 22 november 2011 kom det engelska fotbollslaget och multimiljard­investeringen Manchester City till Napolis slitna arena San Paolo för en match i den ekonomiskt mycket lukrativa Champions League. När lagets stora stjärna Edinson Cavani i andra halvlek skickade in vad som skulle visa sig vara Napolis matchavgörande 2-1 sände det inte bara metaforiska chockvågor ut i fotbollseuropa. Även seismografen på Neapels universitet registrerade darrningen. Om man lyssnade noga kunde man i detta jordskalvsliknande vrål urskilja en stolthet över sin stad, en förhoppning om att Napoli som lag, men kanske ännu viktigare, som stad, fortfarande är att räkna med.

Det är långt mellan Neapel och Gävle, långt mellan San Paolo-stadion och Strömvallen och långt mellan SSC Napoli och Gefle IF. Men det finns likheter. Liksom Napoli får Gefle ofta representera en hel landsända – syditaliensk fotboll är Napoli och Gefle IF är det lag som allt som oftast ser till att det så kallade norrlandsfönstret hålls öppet. Det är båda klubbar med stark lokal förankring och som har förmåga att skapa identitet, både inåt och utåt, i en region som har en tendens att nedvärderas av övriga landet.

Seismogrammet från matchen mellan Napoli och Manchester City visar på den kraft som finns i fotbollen. Att sporten kan skänka en stad självkänsla, självförtroende och stolthet är nog de flesta Gävlebor överens om. Och även om det dröjer innan marken börjar gunga under Strömvallen visar bilden att en stads längtan, frustration och stolthet genom fotbollen även kan ge utslag på richterskalan.

Det är en helt ny bild av fotbollen som epicentrum i en stads identitet.

Roger Alm