Södermalm [n u t i d]

Början till slutet är en brinnande blå bil på Tantobergets högs­ta punkt.

Och ett brinnande berg mitt på Söder­malm är inget kriminal­kommissarie Jeanette Kihlberg har förväntat sig ska vara biten som fullbordar helheten. När hon tillsammans med sin kollega Jens Hurtig i hög fart passerar Hornstull och får syn på Tantoberget ser det ut som en vulkan.

Innan området mellan Ringvägen och Årstaviken blev park var Tantoberget i stort sett en soptipp, en kyrkogård för människors lämningar, och nu har den än en gång förvandlats till en plats för skrot och kvarlevor.

Elden vid parkens högsta punkt kan ses från större delen av Stockholm och lågorna som slår upp från den övertända bilen har dessutom fått fäste i en hösttorr björk i närheten. Det gnistrar och sprakar och elden hotar att sprida sig till de små kolonistugorna som ligger ett tio­tal meter därifrån.

Just i detta nu har Jeanette ingen som helst aning om att det hela är början till slutet och att allt, som på ett eller annat sätt sitter ihop, kommer att få sin förklaring. Men hon är ju trots allt bara människa och kommer därför bara att få ta del av en bråk­del av helheten.

Hannah Östlund är tillsammans med klasskamraten från Sigtuna humanistiska läroverk, Jessica Friberg, efterlyst på sannolika skäl misstänkt för fyra mord. Åklagare Kenneth von Kwist har deklarerat att misstankegraden antagligen kommer att uppgraderas till tillräckliga skäl för åtal.

Bilen som just nu slukas av lågorna ­uppe på berget är registrerad på ­Hannah Östlund och det är därför Jeanette blivit inkopplad.

De kör Hornsgatan bort till Zinkensdamm där två brandbilar kommer i hög fart från motsatt håll. Hurtig saktar in och släpper fram dem innan han ­svänger höger in på Ringvägen, förbi bandyplanen och in i parken. Vägen slingrar sig i cirklar uppför berget.

Jeanette Kihlberg ser att några människor har samlats för att bevittna branden, men risken för att bensintanken ska explodera gör att de står på betryggande avstånd. Förenade av hjälplösheten att inte kunna ingripa delar de skammen över att vara för fega. De ser inte på varandra och någon tittar ner i marken, gräver med skon i gruset och skäms över att inte vara en hjälte.

När Jeanette öppnar bildörren för att kliva ut känner hon den heta, giftiga och svarta röken.

Den stinker av olja, gummi och smält plast.

I framsätet på bilen, mellan de dödligt heta lågorna, kan hon se silhuetterna av två livlösa kroppar.

Ingenstans

Ulrika Wendin vet inte hur länge hon har legat fastsurrad i det torra, varma rummet. Mörkret har gjort att hennes tidsuppfattning redan på ett tidigt stadium satts ur spel, dessutom gör läkeprocessen henne trött och hon tror att hon sover större delen av tiden.

De ljud hon tidigare hört, som hon trott var från en hiss, hörs inte längre. Nu är tystnaden lika kompakt som mörkret.

Eller är den det?

Hon börjar nog snarare inbilla sig saker. Att hon hör röster. Att det rinner vatten någonstans, rentav strilar eller brusar. Men hon misstänker att det är ljud från hennes inre.

Ibland vaknar hon av att hon inte längre känner kroppen och bristen på sinnesintryck gör att det känns som hon befinner sig i ett vakuum och svävar tyngdlös utan känsel i fullständigt mörker och tystnad.

Hon förstår att hon snart måste finna ett sätt att få loss armarna som är fasttejpade bakom ryggen på henne, annars kommer de att förtvina. Med stor ­ansträngning klarar hon ibland av att lyfta kroppen något så att hon kan röra på dem tills de återfår känseln. Men det blir längre och längre mellan gångerna och hennes rörelseförmåga hindras av metallstängerna några centimeter ovanför hennes bröst respektive knän.

Hon böjer huvudet bakåt igen och ser uppåt. Ljusstrimman är kvar, men hon tror att den bleknat något.

Kanske är det så att allting här inne till sist kommer att flyta ihop och bli jämngrått?

Rören och värmepannan tycks ibland platta mot bakgrunden, som om de vore ditmålade.

Hon har heller inga rörliga föremål att betrakta och det gör henne orolig.

Är allt i själva verket en synvilla? Är det sin egen hjärnas mönster hon ser?

Hon ruskar på huvudet, som för att befria sig från tankarna. Hon har viktigare saker att bekymra sig över. Törsten, till exempel. Den är värre än hungern, som kommer och går.

Törsten bränner hela tiden i svalget och uttorkningen påskyndas antagligen av värmen här inne och hennes gråt­attacker.

Det enda sättet att få igång salivproduktionen är att föra tungan över tejpen som täcker hennes mun. Hon mår illa av den fräna smaken av klistret, men med jämna mellanrum slickar hon ändå insidan på sina läppar och längs kanten på tejpen, vilken har lossnat något i hennes mungipor och på överläppen.

Om hon bara kan producera tillräckligt med fukt så kanske den till sist släpper helt.

Men det värsta som kan ske är att hon börjar kräkas, då kommer hon att kvävas, och hon måste därför vara försiktig med att svälja för mycket av klistret.

Trots att hon är ordentligt uttorkad så känner hon just nu att hon behöver tömma blåsan.

Men det bär emot. Hennes kropp lyder henne inte och hur hon än försöker kommer det inte en droppe. Man kissar inte där man ligger, tänker hon. Hennes muskler vet det och lyssnar därför inte på henne. Det är först när hon ger upp och slappnar av som det går. Värmen sprider sig i hennes underliv och över låren. Det är en het, stickande känsla.

Hon känner snart den söta lukten. Hon vet inte om hon inbillar sig, men det känns som om hennes urin gör luften lite fuktigare och hon drar några långa, djupa andetag genom näsan.

Om det är som de säger, att det är nyttigt att dricka sin egen urin, kan det ju inte skada att tillgodogöra sig åtminstone lite av den.

Men vad händer när det inte tillförs vätska utifrån? Allt hon får i sig, förutom klistret, kommer ju från henne själv och hon inser att det är lika angeläget att få bort tejpen från munnen som runt handlederna. Hon vet att man klarar sig ganska länge utan mat. Flera månader, har hon för sig. Men hur länge kan man överleva utan vatten, egentligen?

En vecka? Två veckor?

Chansen att överleva borde vara större om man rör sig så lite som möjligt, ligger stilla och inte förbränner så mycket vätska. Minimerar de fysiska ansträngningarna.

Låter bli att gråta.

Ulrika Wendins ögon är torra när de betraktar de gråsvarta nyanserna ovanför och tungan klibbar mot gommen när hon åter sjunker i dvala.

I drömmen svävar hon fritt i rymden och ser ner på sig själv. Hon ligger på rygg i en trälåda med två blanka metallstänger slagna tvärs över henne och rymden omkring är svart förutom ett stråk av vitt ljus bakom lådans övre kortsida.

Hon tror att ljuset är Vintergatan och det sägs att galaxen rymmer lika många stjärnor som det finns celler i männi­skans hjärna. Avlägset tycker hon sig ­höra ett ljud av något som går sönder och hon förstår att det måste vara is­kloten i galaxens mitt som exploderar.

Solrosen [n u t i d]

Den lilla hundkojan står parkerad på Klippgatan, den östra parallellgatan till Borgmästargatan, och Sofia Zetterlund kan konstatera att boendeparkeringen mycket riktigt har gått ut. Förutom en riklig mängd nerfallna, blöta löv har bilen också klätts av en hög parkerings­böter och med tanke på hur länge den stått där olagligt är det ett under att den inte bogserats bort.

Hon tänker på gårdagens besök på Stadsbiblioteket och hur mötet med en bibliotekarie i slöja med ett pigment­skadat öga hade fått henne att tänka på bilen och boendeparkeringen.

Det var då hennes reningsprocess börjat på allvar.

Minnet hade kommit så plötsligt att hon hade inbillat sig att bibliotekarien tilltalat henne.

Din boendeparkering har gått ut.

Hon låser upp bildörren och plockar fram en borste ur handskfacket. Avvikelser, tänker hon medan hon sopar bort de förmultna ansamlingarna av löv runt vindrutetorkarna och på taket.

Avvikelser från det normala får ­henne att minnas, väcker henne ur somn­ambulismen, och det är inte ens säkert att de har det allra minsta att göra med de minnen som åter får liv.

Inget minne är oviktigt för hjärnan, tänker hon. Tvärtom har ofta de banala minnena en framträdande plats, medan man tränger undan det man borde minnas, vilket är logiskt på ett rörande sätt. Hjärnan litar inte på sig själv, på den egna förmågan att hantera svåra saker, och det är därför bättre att minnas var man parkerat sin bil än att man våldtagits av sin egen pappa.

Logiskt, rörande och tragiskt, tänker hon. På samma gång. Hon lägger tillbaka borsten tillsammans med parkeringsböterna i handskfacket och sätter sig sedan bakom ratten och ser på klockan. Hon har sovit i knappt tre timmar, men känner sig ändå utvilad.

Innan hon startar bilen för att åka ut till äldreboendet Solrosen tar hon fram anteckningsblocket ur väskan. Det ligger i plastmappen märkt med ett M som i Madeleine, tillsammans med andra noteringar på lösa blad och polaroidbilden av flickan nere på stranden, och hon slår upp en tom sida. Avvikelser, skriver hon och lägger tillbaka anteckningsblocket i väskan.

Bilen startar på första försöket och bensinmätaren stiger sakta till strax över halv tank. Hon kör ut på Bonde­gatan och när hon svänger vänster nere vid Renstiernas gata vet hon ännu inte om hon kommer att kliva ur bilen vid äldreboendet som Victoria Bergman eller som Sofia Zetterlund. Hon vet inte heller att ytterligare en avvikelse från det normala kommer att vara avgörande i den frågans utgång. En beslöjad bibliotekarie av persiskt ursprung med ett brunt och ett grönt öga är en nästan övertydlig avvikelse, medan andra är subtilare och det som snart ska inträffa tillhör den sistnämnda kategorin.

När hon tjugo minuter senare parkerat utanför Solrosen, klivit ur bilen och löst en parkeringsbiljett för två timmar, placerat den på instrumentbrädan innan­för vindrutan, låst dörrarna och tagit några steg mot entrén får hon syn på en kvinna som står utanför och röker, stödd på en rullator. Ljuset från lampan ovanför dörrarna gör att ansiktet delvis faller i skugga och dessutom skyms det av den ringlande, vita röken från cigaretten, men Sofia vet genast att kvinnan som står där och röker är Sofia Zetterlund.

Hon känner igen allt. Rörelserna, kroppshållningen, kläderna. Allt känner hon igen och hon närmar sig kvinnan med bultande hjärta.

Men inga minnen kommer till henne, allt känns ännu bara tomt.

Hennes gamla psykolog blåser ut det sista av röken vilken snart skingras omkring henne och sedan vänder hon på huvudet så att ljuset faller över hennes ansikte.

De rödmålade läpparna är desamma som förut, den blå ögonskuggan och rynkorna i pannan och på kinderna är något djupare, men likväl desamma och de väcker inga minnen.

Det är först när hon ser avvikelsen som minnena fullkomligt sköljer över henne.

Ögonen.

Det är inte den gamla psykologens ögon längre och det som inte längre finns där, det som avviker, får henne att minnas allt.

Terapisamtalen hemma hos Sofia i Tyresö och på Nacka sjukhus. Sommarfjärilar i trädgården, en röd drake mot en blå himmel, bilfärden från Värmdö in till Nacka och ljudet av Victoria Bergmans gamla sneakers mot sjukhusgolvet, steg som hade blivit lättare och lättare när hon närmat sig dörren till Sofia Zetterlunds mottagning.

När hon stiger in på mottagningen är ögonen det första Victoria ser. Det är dem hon i förs­ta hand längtar efter. Dem hon kan landa i.

Den gamla kvinnans ögon hjälper Victoria att förstå sig själv. De är uråldriga, de har sett allt och de är pålitliga. De drabbas inte av panik och de säger inte att hon är galen, men de säger inte heller att hon har rätt, eller att de förstår henne.

Den gamlas ögon fjäskar inte och därför kan hon se in i dem och känna sig lugn.

De ser allt hon själv aldrig sett, bara anat. De förstorar henne när hon försöker förminska sig och de visar försiktigt på skillnaden mellan vad hon inbillar sig se, höra och känna och det som sker i alla andras verklighet.

Victoria önskar att hon kunde se med gamla, kloka ögon.

Nu har starren gjort Ögonen blinda och tomma.

Victoria Bergman går fram till kvinnan och lägger handen på hennes arm. Rösten stockar sig. Hej, Sofia. Det är jag… Victoria.

Ett leende sprider sig i Sofia Zetterlunds ansikte.