Mördare, förtryckare och mörkman? Det finns de som säger så om Vladimir Putin. I alla händelser har han i tolv år varit en av världens allra mäktigaste män, i snäppet under USA:s presidenter, och det kommer han av allt att döma att vara i sex, kanske tolv år till. Hur blev det så? Vad var det avgörande i hans utveckling från grå KGB-byråkrat i dåvarande Leningrad till maktens tinnar i Kreml?

Det avgörande var ett steg han tog 1990 när Sovjetunionen sjöd av glasnost och Gorbatjovs djärva halvmesyrer till demokratisering. I Leningrad fanns en stadsfullmäktige-ordförande, senare borgmästare som hette Anatolij Sobtjak. Han ansågs länge vara en verklig demokratikämpe.

Putin lämnade skrivbordet hos hemliga polisen och blev medarbetare till Sobtjak, som fann honom vara en synnerligen användbar kraft. En KGB-överste förefaller annars inte ha varit det mest sannolika valet för en glasnostanhängare.

Både Sobtjak och Putin själv har också lämnat vilseledande uppgifter om hur det gick till, vilka punkteras effektivt av den ryskamerikanska journalisten Masha Gessen i hennes förtjänstfulla bok Mannen utan ansikte, som väckt uppmärksamhet i den strida floden Putin-böcker och snabbt kommit på svenska. Hur det verkligen gick till är väl inte det viktigaste i Putins karriär. Den blev halsbrytande: från ledningen för Leningraduniversitetet till en post som vice borgmästare i Sankt Petersburg (nu är vi alltså framme vid den postsovjetiska perioden). Han återvände till KGB, som nu hette FSB, blev till slut dess högsta chef och snart premiärminister under Jeltsin. Som vid nyåret 2000 framträdde i rysk teve och meddelade att han avgick med omedelbar verkan och att premiärminister Putin helt enligt författningen efterträdde honom som tjänsteförrättande president.

Det var en remarkabel karriär på bara tio år, inte sant? Följt av att han sedan styrt Ryssland i tolv år, av vilka fyra år som premiärminister under Dmitrij Medvedev, ”president av Putins nåde”. Hur har Ryssland ­tett sig under detta skenbara ”duum­virat”, som man fordon kallade det när två män styrde tillsammans?

Det har varit jämförelsevis lugnt jämfört med de kaotiska fyrverkerierna under Jeltsins åtta år. Löner betalas åter ut i tid och närings­livet blomstrar, åtminstone i jämförelse med sovjettiden. Statens finanser har återhämtat sig. Putin har, till stor belåtenhet för de breda massorna, slagit till mot en del av de ohyggligt rika oligarker som roffade åt sig enorma värden under privatiseringen. En sitter i fängelse och några har gått i landsflykt.

Mot detta kan invändas att det ekonomiska uppsvinget grundar sig på export av gas och olja, och den industrin kritiseras hårt av västliga ekonomer. Ty den står still och inget förekommer av den utveckling som moderna ekonomer kräver av vad det vara må. Den dag som oljepriserna sjunker blir det kärva bud.

Vad beträffar ”oligarkerna” finns det somliga som säger att alla och inte bara några få borde ha satts i fängelse eller drivits i landsflykt. Masha Gessen går inte in närmare på Putins egen förmögen utom att citera de ofta hörda uppgifterna om fyrtio miljarder dollar. Hon redogör bara grundligt för hur Putin själv började förmögenhets-bildningen med en gigantisk försnillning under tiden som vice borgmästare i Sankt Petersburg.

Korruptionen i Ryska Federationen har antagit enorma former som får de beramade oegentligheterna under Brezjnevtiden att te sig oskyldiga. Ja, egentligen har Putin inte lyckats med så mycket. Den ineffektiva polisen (som ännu ­kallas milis, men det kommer nog att ändras) rår inte med mord och stölder och andra lagbrott utan ägnar sig själv åt mutor och utpressning av hjälplösa medborgare. Någon tillverkningsindustri värd namnet finns ännu inte – i detta land med begåvad och utbildad befolkning och stora inhemska naturresurser.

Putin har tagit makten över det mesta av massmedia och de senaste valen kan inte karakteriseras som fullvärdigt demokratiska. Frågan är om det valfusk som förekommitär att anse som spontant. Putin skulle ha vunnit även utan valfusk, säger de flesta bedömarna.

Masha Gessen är skoningslös i sin skildring av Putins förehavanden på ett sätt som också kan förklaras med att hon delar upplysta ryska intellektuellas ryggmärgs-reaktioner med avsky mot den sort Putin gärna demonstrerar att han tillhör, med vulgärt gangsterspråk; eller ett utbrott i en presskonferens i Paris där en journalist som ställde en otrevlig fråga om kriget i Tjetjenien inbjöds att komma till Moskva och träffa experter på omskärelse som gör jobbet så grundligt att det inte blir något kvar därnere.

Det här uppträdandet och språkbruket är typiskt för en yngre generation KGB-are. När dagens Ryssland beskrivs som en ”maffiastat” är det också för att det på många viktiga poster i näringslivet och det offentliga sitter andra före detta KGB-män, ”de aktiva reservisterna” som bildar ett formidabelt nätverk.

Till dessa allmänt kända försyndelser från Putin lägger Masha Gessen sådana konspirationsteorier som man i Väst har svårt att tro på men som har långa traditioner i Ryssland under skilda regimer: att gisslantragedin i Beslan och teatern Dubrovka liksom sprängattentat mot bostadshus skulle vara regisserade eller hanterade för att öka folks tilltro till Putin som en stark man.

Putins syndaregisters allvarligaste punkt är naturligtvis det fruktansvärda kriget i Tjetjenien, som han ärvde av Jeltsin och redan tidigare varit med om att leda.

Det är svårt att säga om han ansvar för en del av de många politiska morden, inte minst på journalister, i Ryssland under senare år, och de mord som ryska säkerhetstjänsten utfört i arabvärlden. Mest flagrant är mordet i London 2006 på den avhoppade KGB-mannen Litvinenko , med något så ovanligt som den sällsynta och extremt dyra metallen polonium. Det mordet var en klar signal – från Putin! – till alla berörda att KGB, nu FSB, inte glömt sin tradition att aldrig förlåta svikare ur de egna leden.

Putins underliga exhibitionistiska uppvisningar med fiske eller ridturer med bar överkropp, dykningar efter sjunkna skatter, utförsåkning, lång biltur i Sibirien (de nya rysktillverkade bilarna bröt ihop en efter en men man hade reservfordon med sig) visar på ett annorlunda och inte särskilt lyckat sätt att skapa PR.

Masha Gessens bok om Putin har uppmärksammats på ett helt annat sätt än hennes tidigare många publikationer. Hon emigrerade fjortonårig 1981 med sina föräldrar till USA men återvände till Moskva efter tio år i USA och har både ryskt och amerikanskt medborgarskap. Hon agerar bland annat för de homosexuellas rättigheter, bor själv ihop med en annan kvinna – tufft i det synnerligen homofoba Ryssland. Hennes engelska beskrivs av ingen mind­re än före detta New York Times-chefen Bill Keller som lysande.

Har Masha Gessen kommit med något nytt? Nja, det är svårt att göra det efter den intensiva bevakningen av Putin under tolv år. Det är intressant att hon gör det troligt att Putins far var involverad med KGB (NKVD etc), vilket skulle förklara en del. Och det finns inte mycket kvar av ”demokraten” Sobtjak efter den här boken; han dog förresten 2000. Men boken är en god och oförskräckt sammanfattning och det är bra att den kommit ut på svenska.

Staffan Skott