Tog till och med ett glas vitt till strömmingsklämman inne i det maffigt originella biennaltältet som utifrån mest såg ut som ett slags strandad jättepadda. Men oerhört mysigt inuti med utlagda mattor, massor av bord och sköna stolar här och var att sjunka ner i.

När Sveriges bäste teaterkritiker, Lars Ring i Svenskan, var på plats och kom hoppande fram till mitt bord för en pratstund, kändes allt som det skulle. Nu kör vi!

Mitt val av första föreställning kunde inte ha utfallit bättre. Katitzi från Folkteatern Göteborg med en alldeles självlysande Cecilia Milocco­ (som vi minns från föreställningar på vår egen Folkteater) i huvudrollen.

Och så spelade man i Stora gasklockan. Underbart att se teater där igen! Klättra upp på gradängerna och se ljuset spela över tak och fönsternischer. Scenrummets nästan magiska stämning som man får på köpet i gasklockorna. Fattar Gävleborna hur märkliga som teaterlokaler de här klockorna är? Att de tillresta teaterentusiasterna gör det vet vi sedan länge.

Föreställningens scenograf Sören Brunes, som också gästat Folkteatern, är en av våra allra skickligaste scenografer; en nu frilansande sådan som väl snart måste ha hållit på en femtio år nu.

Alltid fantasifulla, kreativt smarta lösningar med kvalitet i detaljer och material. Kompromissar inte.

När jag efter föreställnigen träffade Dan-Axel Hällström, producent vid vår Folkteater, fick jag höra att man sågat och stått i in i det sista för att få plats med all scenografi i denna från andra scenrum så väsensskilda plats. Så stod det också inne i gasklockan en härlig doft av friskt virke!

”Katitzi” handlar ju om romerna och deras erfarenheter av att ständigt var tvungna att flytta. Att mötas av missaktning, fördomar och rent rasistiska förföljelser.

Sören Brunes har utgått från tvånget att ständigt flytta, vara på flykt. Ett liv kringgärdat av kartonger, halv uppackade, att liksom behöva bo inte bara bredvid dem utan bokstavligen i dem.

Han har byggt upp ett slags ovalformad ramp med trappsteg och gångar. Nersänkt i ovalen finns kartongerna, förstorade till möbler och väggar som bildar en rums­indelning. De kan skjutas in och ut i kulisserna. En närmast briljant – och så talande! – scenteknisk lösning.

Visst, det är romernas situation som är utgångspunkten, som gestaltas. Men berättelsen har en sådan allmängiltighet att den kan gälla för vilket förföljt folk som helst. Det handlar om den rädsla pappan känner. Den svaga optimism han kan känna när de fått tag på en lägenhet i ett hyreshus. Ska det, äntligen, bli annorlunda för dem? Ska de äntligen få känna lite trygghet?

Men så kommer stenarna farande genom luften, Följt av ett ”zigenardjävel” och pappan halkar ner i pessimismen igen. Hur kunde jag vara så dum som trodde...

Och rädslan är där igen.

Det är Katitzi, den mycket unga flickan som är pjäsens hjälte. Som inte ger upp. Som vill ha svar på sina frågor. Som vill börja i skolan. Bli någon annan. Som inte går med på att vara rädd. Som gör uppror och flyr till farmor.

I den här rollen är känslopådraget starkt. Det stör inte det minsta. Det är sentimentalt, det är patetiskt. Det ska vara det. Vi får inte väja för de känslorna om vi ska ha rätt att kalla oss människor.

Man målar med starka färger. Man bygger på motsättningar och man bjuder på livsmod.

Cecilia Milocco gör denna Katizti till sitt livs roll. Hon utstrålar ett sådant självförtroende, en sådan rörande entusiasm, och hon är så smart, så smart som människor kanske bara är i sagorna. Åh, nu kunde inget öga hållas torrt. Åtminstone jag fick torka åtskilliga tårar ur ögonvrån.

Cecilia Milocco har den totala närvaron, och det helt suveräna handlaget med sin roll.

När jag tagen går tillbaka till tidningen passerar jag henne på Atlasgatan och kan inte låta bli att klappa om hennes axel.

– Så bra du var, säger jag, så fin!