Länge har kultursidorna haft en särställning på många av landets tidningar. Engagerade kulturredaktörer har varit röster att räkna med genom recensioner och personligt hållna texter.

Frågan är hur det ser ut i framtiden?

Försämrad ekonomi och låga arvoden skapar en ängslighetens kultur även på kaxiga kultursidor enligt en seminarieinbjudan från tidskriften Axess. Motvalls blir medhårs i en allt bredare mittfåra.

På onsdag samlas kulturcheferna på rikstidningarna för att medverka i Axess tv-debatt om kultursidornas framtid som opinionsbildare.

Dagens Nyheter skar i våras ned sin kulturredaktion med 40 procent. Skarpa skribenter som Nina Björk och Stefan Jonsson försvann. Men Anders Mildner, tidigare kulturchef på Smålandsposten, och under många år frilansskribent för flera landsortstidningar, ser ändå ingen fara för DN:s del. Där­emot tycker han sig se självständigheten minska ute i landet.

– Kulturmaterial anses som snävt, snobbigt och lite svårt. Att legitimera en kultursida som är nationell med internationella utblickar har blivit allt svårare. När tidningarna går sämre försöker man närma sig läsarna och skriva om bygdens kulturliv, och har i stället journalistisk om kultur som lika gärna kunde ha gått på lokalsidorna.

På Länstidningen i Södertälje visade läsarundersökningar att recensionerna av konst och teater var dåligt lästa. Chefredaktören Thelma Kimsjö bestämde sig för att ta bort recensionerna av utställningar och föreställningar i Stockholm, men även av lokal konst och teater.

– När det gäller den lokala teatern avvaktar vi för att se om vi kan hitta en annan form. Den klassiska långa recensionerna fungerade inte, i stället har vi ökat den lokala förhandsbevakningen jämfört med tidigare.

Tycker du att kultursidan ska ha en egen opinionsbildande röst?

– Vi har en ledarsida, där kan vi ha kulturmaterial också. Det här är en liten tidning, det är jag själv och Tomas Karlsson, vår politiske redaktör, som är tidningens röster. Det är jag som står på barrikaderna.

Anders Mildner tror inte att kultursidorna försvinner, däremot att tidningsägare som inte är särskilt kulturintresserade tar bort sidornas självständiga röster.

– Det här händer just nu. Jag tror att det kommer att bli lokal kultur och bokrecensioner, för det är ägarnas bild av vad kultur är. En annan sak är att arvodena är kvar på samma nivå som 1996.

Bodil Juggas, kulturredaktör på Arbetarbladet i Gävle, ser låga frilansarvoden som en konsekvens av tidningarnas ekonomi. Men på Arbetarbladet har ägarna ändå prioriterat och uppmuntrat kulturen, menar hon. I dag har tidningen två, ibland tre sidor kultur.

– Vi har många recensioner, vi har debatt och personliga krönikor. Vi fokuserar på det lokala men samtidigt försöker vi hålla oss à jour med det som debatteras nationellt och kommentera det från vårt håll, som till exempel Anna Odell.

Gunnar Bergdahl, kultur­redaktör på Helsingborgs Dagblad, är jämställd med tidningens politiske redaktör och upplever ingen kris för kulturen på den egna tidningen.

– Svensk dagspress överhuvudtaget har ju under en hyfsat lång period varit fixerad vid en kris. Man saknar tilltro till papperstidningen och där förefaller kulturen ligga som en strykpojke, men jag är ändå inte nedslagen. Svenska journalister ska göra en så bra papperstidning som möjligt, när det gäller just kulturjournalistiken skulle det bli väldigt tyst om den plattformen inte fanns.