Många letar sig till Högbo kyrka för festivalens sedvanliga lunchkonsert. Det blir en innerlig och stämningsfull dryg timme med varierat program.

Särskilt roligt är det förstås att få höra lite mer av gävlesonen Per Skareng, en av landets främsta på klassisk gitarr. Först Paganinis Sonata Concertata med honom och Cecilia Zilliacus. Gitarr och violin, en inte helt vanlig instrumentkombination som ljuder mycket bra under trävalvet. Vacker och okonstlad musik och fint samspel hela vägen.

Den ganska snabba första satsen följs av en stillsam andra där ett välkänt tema anas. Sista satsen i lätt och medryckande flykt, som fjärilar. Så ett stycke för soloviolin av den svenska musikens fader Roman, Assagio i g-moll. Assagio är en typ av övningsstycke och visar hur man spelade violin under den svenska barocken.

Och så vackert det är, Zilliacus spelar med livfull rörlighet i första satsen, den andra långsamma är enkel och mycket njutbar, den sista raskare och rikt smyckad med drillar. Sologitarr så, Capriccio Diabolico op 85 av italienaren Castelnuovo-Tedesco.

Han var av judisk börd och emigrerade strax före Andra Världskrigets utbrott till USA, där han sedan var verksam, bland annat som kompositör av filmmusik. Men han skrev också kammarmusik, operor, orkesterverk och gitarrmusik. Capriccion skrev han några år innan han lämnade Italien, på uppdrag av gitarristernas gitarrist Andrés Segovia. Han önskade ett stycke tillägnat Paganini, varför ett Paganini-citat finns tillagt på slutet.

Men mest är det vacker och charmig gitarrmusik som Skareng framför på ett sympatiskt och levande sätt. Musiken växlar, är än långsam, än snabb, än lyrisk, än energisk, full av typiskt gitarristiska element som tremolo, arpeggion och flageoletter. Fint att få höra, konserter med klassisk gitarr hör inte till vanligheterna.

Så återkommer Olle Persson och Mats Widlund med ännu en sång­cykel, denna gång av svenske de Frumerie. Hjärtats sånger op 27, sex sånger med text av Pär Lagerkvist.

I dag möter vi åter den utåtriktade Persson, sjungandes utantill med blicken stadigt riktad mot publiken. Men är han också på väg att bli förkyld? I första sången går han upp i en ton som skörar så den nästan brister. Men sen bär det hela väg­en i dessa innerliga kärlekssånger med starka, poetiska texter. Kraft och tyngd saknas inte heller och samspelet mellan de två är lika bra som varje gång vi hört dem under festivalen.

Konserten avslutas lättsamt med musik av den argentinska tangons store mästare Piazzola. Tangons historia beskriver just den, från 1900-tal­et och framåt, i fyra satser, Zilliacus och Skareng spelar. Svängigt, medryckande och eldigt utan att det braskar på för mycket. Skönt med en lite mer lågmäld konsert efter fredagens stormande romantik.

Den blir också festivalens avslutning för mig, en festival som trots ekonomisk osäkerhet inte kan betecknas som annat än en framgång. Fantastiska musiker, fantastisk musik i fina lokaler, och lika fantastisk publik – att festivalen får fortleva kan inte vara annat än givet.