Publiken fortsätter strömma till, kanske publikrekord i år? Kvällens första konsert inleds med ännu en sångcykel av Schumann, Leiderkreis op 24, text Heinrich Heine. Kärlekssorg och känslostormar, lite mindre tragiskt än på torsdagen: huvudperson överlever, trots allt. Olle Persson sjunger fint som vanligt, men lite mindre ledigt, lite mindre utåtriktat, på grund av noterna han tittar i. Samspelet mellan Person och Widlund är det dock inget fel på och Widlunds fina pianospel är inte underordnat sången som något simpelt ”komp”, utan minst lika viktigt för helheten. Därefter och redan nås kvällens, kanske hela festivalens(ur min öronvinkel, jag hör ju inte allt) musikaliska krön. Quirogakvartetten spelar Alban Bergs Stråkkvartett op 3 från 1910. Som det sista verk han skrev under Schönbergs överinseende markerar det övergången mellan lärling och självständig tonsättare och här finns ekon både av Schönbergs Verklärte Nacht och Wagner. Åter ger violinisten Cibrán Sierra en superb introduktion, betonar att modernisterna inte ansåg sig bryta traditionen, utan fortsätta den. Han exemplifierar på violinen skillnaden mellan konsertens tre romantiska tonsättare, Schumann rätt vän, Strauss lite eldigare och hur Berg går längst i expressivitet, sliter hjärtat ur bröstet och presenterar det blödande för lyssnaren. Ja, Sierra liknar verket vid Edvards Munchs Skriet. Och nog är det ett expressionistiskt mästerverk, i kvartettens händer. Det börjar långsamt och smäktande, snart tänjs musiken till en glödtråd av intensitet. Det illar, viner med en rent våldsam, förtätad skönhet. Den snabbare andra satsen börjar med en tromb. Än våldsammare energier kastas kring ett centrum, känslostormar hotar nästan knäcka instrumenten. Den modernistiska musiken anklagas ibland för att vara intellektuell och kylig, men detta är raka motsatsen. En brinnande själ är vad vi får, inte konstigt publiken hoppar upp ur bänkarna efteråt och bara jublar. Lite synd om dem som ska fortsätta efter sådan urladdning. Cecilia Zilliacus och Georg Öquist spelar Richard Strauss Violinsonat op 18. Känslostormar och dramatik också här, intensiv violin och mjukare piano, men efter Berg ändå aningen blekt, aningen stelt. Samspelet vill sig inte riktigt, vilket inte hindrar att intensiteten glimrar till, då lyfter det. Kvällens andra konsert inleds förnämligt med oboisten Mårten Larsson och 3/4 av Quiroga i Mozarts oboekvartett i F-dur. Sierra håller åter en intressant liten föreläsning, nu om tonarternas retoriska betydelse. Verkets F-dur står för Naturen och andra satsens D-moll för Döden, Mörkret och Ödet. Och vilken fullkomlig musik, och vilket spel sedan, där oboen leder de andra med sin distinkta ton. Elegans och svalkande sorglöshet omsluter sorg och smärta, gör den uthärdlig. Därefter något helt annat, Lena Willemark bjuder på smakprov ur Älvdalsmusiken, den levande tradition som är hennes. Är det kammarmusik, kan man fråga, ja inte i traditionell mening förstås, om man med kammarmusik avser borgerlig finkultur. Men folkmusiken har sina mästare den också, vi hör polskor av Ekorr-Anders och Gunnar Orre, nordisk blues och rytmiska egenheter, och sång på det vilda älvdalsmålet. Kulning, där Willemarks röst skär som en stålklinga, och ett norskt kväde med samma tema som Dantes Inferno, en nedstigning i helvetet. Märkliga lockrop och halling-lik fiolmelodi skapar magisk stämning. Hon är skicklig, Willemark och djupt förankrad i sin tradition. Sist hör vi Per Enoksson, violin och Ann-Sofi Klingberg, piano, i César Francks Violinsonat i A-dur. Vacker och svängig musik med ett lika enkelt som effektivt meloditema. Lyhördhet och dramatik, arpeggion och ekon. En fin avslutning på en innehållsrik kväll.
CAMILLA DAL