För när jag tog med mig boken ”Oxkangar i bild genom tiderna” och visade arbetskamraterna omslagsbilden (eller pärmbilden på finlandssvenska) fick alla något drömskt i blicken. Allra helst de som känner igen en bra bild.

Eller de som minns tiden.

Sommaren 1959. Det är de käraste ansiktena som glatt vänds mot kameran.

Min familj på utflykt i den vackra österbottniska skärgården.

Två år tidigare hade Svea och Georg beslutat sig för att söka lyckan i Sverige.

Eller i alla fall en framtid. 1950-talet då allt var möjligt.

Arbete fanns i Bergslagen så där hamnade de, eller vi ska jag väl säga, även om jag inte ens var påtänkt.

Svea hade stora utbildningsplaner för sina barn. Så därför var Sverige det förlovade landet.

Men de riktigt lyckliga stunderna finns här; i båten, på hällarna, på bryggan, på Bockholmen eller bara på verandatrappen en tidig morgon med en kopp kaffe, när sundet ligger spegelblankt och huset står alldeles stilla.

Tryggheten och hemkänslan. Rötterna. Igenkännandet.

Säkert är det söndag. Gräset slaget med lie, spireahäckarna klippta, golven luktar såpa, fisken rensad.

Alla ska med i pappas nya båt.

Först att hoppa i land är storebror. Så klart. Han håller i tampen så endast handen syns.

En 10-årig syster Monica tittar lite förläget mot kameran. Har hon köpt shortsen i Sverige?

Mamma ser så lycklig ut som bara hon kan göra när familjen är samlad och havsluften fyller lungorna.

Skärgårdsbyn Oxkangar som väntade tålmodigt på henne, varje sommar i ytterligare 50 år. Så vill jag minnas hennes ansiktsuttryck.

Även om hon precis haft en konflikt med 6-årige Roger, som argt konstaterat att han kan stå i fören själv, utan att hon håller i honom.

Det är ju han och pappa som har det här med båtar ihop. Inombordsmotorer som krånglar och som man kan skruva isär och svära sig blå över.

Men inte dag. För i dag är alla glada och båten ny.

Farmor Ida är också med. I fint förkläde och med en håv i handen. Så att hon inte ska stå där med armarna hängande på fotografiet. Som om hon inte hade en uppgift.

När plastbåtar med snabba utombordsmotorer kom på modet lite senare, slutade farmor följa med på några båtutflykter. Ingen kunde övertyga henne om att de var sjödugliga. Hon som jobbat på lastbåtar, förlorat sin man i en drunkningsolycka i Kanada och själv haft en egen mamma som skrämt livet ur landsfiskalen. En kvinna, som ni förstår, helt frivilligt måste följa med i båten.

Men här ser hon nöjd ut och drar nästan lite på munnen. Men bara nästan. Inte för att hon inte hade humor utan för att man flinade helt enkelt inte upp sig på fotografier.

Fotografens man Evert samlar på sig väskor, korg och filtar – förningen. Han skapar liv i bilden. Så det inte blir så uppställt. Absolut inte störande arrangerat. Bara en liten händelse mitt i bilden.

Agda och Evert Sväls fotograferande under 1950- och 1960-talen är naturligtvis ovärderliga. För oss som var med, men också för alla efterkommande. Ni känner nog alla någon sådan, som alltid haft kameran till hands.

Kanske har ni blivit irriterade. Ni kan bevara minnena ändå, tror ni.

Men ha fördragsamhet.

Hur ska ni annars kunna förklara för er 16-åring vad hö upphängt på en stör är för något? Eller varför alla har arbetshästen med på bild under en viss tidsperiod. För att senare bytas ut mot en traktor. Eller han som fått en transistor i paket från Amerika.

Tillbaka till omslagsbilden. I aktern står pappa. Med pipan i mun. Glad och harmonisk. Vad skulle han till en mörk gruva i Saxdalen och göra? kan jag undra när jag tittar på bilden. Gruvan som tog hans liv fem år senare. Men jag måste skjuta bort tankarna. Det blir för sorgligt och det här är en lycklig ögonblicksbild.

Slutligen, vid rodret, farfars bror Verner. Hårt arbetande och prydlig ungkarl hela sitt liv. Tittar glatt mot Agdas kameralins. För han är också lycklig över att hans familj kommit hem över sommaren. Från Sverige.

Året var 1959. Då allt var möjligt.

”En 10-årig syster

Monica

tittar lite förläget

mot kameran. Har

hon köpt shortsen i Sverige? ”

Lilian Sjölund