När man spanar bakåt i tiden hisnar perspektiven. Detta gäller också författarens barndomshem där somrarna 1924-43 (nu Ekehovs gård).

År 1319 fastställdes i Hilles kyrkbok kyrkans intressen i dessa trakter, Varva och Hillebyns utmarker eller urfjäll. Från Hillesjön ledde ett smalt sund, nor, nuvarande Verkmyraån, mellan gravrösen från Vikingatiden ner till Utnora.

Om vårarna vimlar det av lekande fiskstim här, och kyrkan skulle ha minst halvparten av den rikliga fångsten.

Kyrkan skulle också erhålla ”sex fjärdingar i Herbiug uti fisket”. Vid ett häradsting 1686 uttalade nämnden att Herbiug eller Harbiugg troligen åsyftade Harkskär. Namnet ska säkerligen tolkas som Harbygge, analogt med Västbygge, Åbyggeby etcetera.

Monika Nordin, Harkskär, har 2006 utforskat och redovisat vattennivån i Harkskär vid olika sekler efter 930-talet, ett utomordentligt fältarbete som hon kallet ”När Harkskär steg ur havet”. Bifogad skiss, som följer hennes nivåkarta för 1350-talet visar att hela området kring nuvarande Storvretsvägen då ännu var en vik av havet. I viken fanns bara två stycken ”har” (långa steniga holmar), nuvarande Ekehovs gård samt den vid Mattssons vret.

Den senare omgavs av sötvatten från två eller tre bäckar. I sådant vatten trivs ålar och ål har det varit gott om här. Jag minns att ålar kunde slingra sig långt upp i dikena och till och med in i vår källa nere på vreten. På min tid tog man mycket ål med långrev men förr brukade folk sätta ner harkor, ett slags kammar, på tvären i bäckarna. 1319 gick som sagt sex fjärdingar (mått) av fångsten till Hille kyrka.

Med tiden växte denna södre ”har” till ett skär. Det är min teori att man då gav detta namnet Harkskär efter fiskredskapet harkan, i analogi med namn som Ljusterö eller Notholmen. Min tro stärks, då jag följer harbyggets fortsatta öden.

Varvabornas och Hillebyggarnas säsongsfiske tycks ha fortsatt genom åren. Namnet Harkskär möter oss 1612. då gävleborgaren Hans Bertelsson vid Hille tingsrätt första gången uppbjöd Harkskär som han köpt av Varva- och Hilleborna. Vid samma ting 1624 berättade Olof Persson i Varva att han till Hans Bertelsson hade sålt ”Harkeskär in på sidelandet (sankmarken) med vedhugster, timber och mulbet intill Stenbäcken (gränsen mot Hillebyns marker) och fiskevatten lika med sig med not både därinne och ute och med annan fiskevån (mjärde och harkor?) likasom en i byn”.

Detta köpebrev är intressant på flera sätt. Den inre viken hade nu avsnörts och blev med tiden en insjö. Köparen får rätt att hugga ved och timmer, vilket ju tyder på viss bebyggelse i trakten, samt att låta boskapen (kor, får, getter?) beta fritt ute på skogsmarker och sältor (strandängar).

Dessa rättigheter har funnits kvar ända in i vår tid. Fiskarna tog granris för att röka böckling, farbror Janne Nordin letade ut lämpliga bogträn till sina båtar, korna strövade fritt, tills Anton Nordins sista kossa försvann på 1950-talet och de många sommargästerna äntligen slapp sätta staket runt sina stugor (i stället får de ju en förvuxen skog och ska visst betala flera hundra tusen kronor för vatten och avlopp, men det är en annan femma!).

Sedvanerätten var alltså här mycket konservativ. Likaså språket. I min generation säger vi ännu ”på Harkskär”, trots att det gått fem, sex sekler sen ”skäret” blev landfast. På 1700-talet sa man också ofta ”på Stockholm” inte ”i”.

Hans Bertelsson avsåg tydligen med sitt landskap att skapa en lantgård härute, men Hille kyrka godtog inte hans pretentioner. 1678 yrkade pastor ”att till prästebordet måtte läggas Harkskärägorna, som sades för detta hava varit prästerbordets fäbodställe”. Länsmannen tillstod att så varit och blivit bortsålt.

Pastor var vid denna tid den stridbare lektorn vid Gävle gymnasium Jakob Grurbb, vilken hade Hille församling som prebende (lönetillskott). Han återvann fäbodstället genom en process 1692 och Bertelssons släkt fick bara behålla ”sidlandet”.

Lantmätare Esping nämner på sin karta 1747 ”3ne förfallne wretar wid fäbodstället Harckskär som til Gefle stad äro bårtsålde”. Dessa vretar utgör numera Lundbäcks egendom. Fäboden, som enligt kartorna 1693, 1696 och 1747 låg på samma plats som södra harbygget 1319, kallades tydligen sen gammalt Harkskär men namnet överfördes nu även till kringliggande områden. Grubb talar om ”Harkskärsägorna”, och fiskevattnen ”både därinne och ute” benämns redan på kartan 1696 Harkskärsvik respektive Harkskärsfjärden.

Kyrkan har behållt äganderätten till Varvas urfjäll i Harkskär, som ju nu även omfattar Pålvik. Den gamla fäboden tycks med tiden ha blivit ett fast boställe. I husförhörsprotokollen 1824-29 nämns en prästgårdstorpare Hans Andersson född 1786. Hans sondotter Greta Björklund gifte sig 1866 med Jan Mattsson, som övertog gården. Mattsson, en ganska underlig figur enligt mina sagesmän, titulerades strandfiskare men arbetade också med milan på Kolbottnen nära vägen till Hillevallen och odlade upp den stora Kalvmuren i skogen – markhungern var stor i Sverige vid denna tid! När Mattsson dog barnlös 1910 revs huset, gården blev vret och det enda minnet är nu en taklös jordkällare och några vemodigt blommande körsbärsträd vid husröset. Fäbodsagan var all.

Om det andra eventuella harbygget 1319, kring Ekehovs gård, finns inget skrivet i de gamla protokollen. Vi kan bara spekulera. Läget i den fiskrika viken bör ha lockat till säsongsfiske. För fiske behövs ju båt och nät, för båten en länning, för näten en gistvall och för fiskaren själv en bod eller koja. Sådana förmåner nämndes tidigare inte i arrendekontrakten, fastän det funnits åtminstone tre gamla sjöbodar ut mot havet här, Mattssons, Wennströms och Lundbäcks. Den senare revs först på 1930-talet. Men, som sagt, inget skrivet, inga brukare på det eventuella ”harbygget”, förrän Harkskärs husförhörsprotokoll efter 1870 nämner strandfiskarna Mats Engström, som flyttade till Valbo 1876, och Isak Wennström, som flyttade till Eskön 1885, sedan hans stuga brunnit ned. Den stugans stengrund fanns kvar på vår tid och mellan den och jordkällaren löpte en stig ner mot träsket; kanske kunde den ha varit en båtlänning i gamla tider och tomten en gistvall, vad vet jag?

1900 byggde P. E. Östman en ny bostad och uthus på tomten och blev den förste på Harkskär att motorisera sin fiskarbåt. Hans son Folke har berättat om skogsvandringen till skolan i Bönan, där han också köpte socker och kaffe åt gamla Mattssons, om en tokrolig svenskamerikan nere i sjöbon och mycket annat. 1913 köpte skomakaren Karl Hållinder gården, flyttade till Hille 1920 och lämnade som ett otrevligt minne en massa trasiga skor på bottnen vid vårt badställe. Sen tog olika sommargäster över. Några år på 30-talet fungerade stugan som en B4-skola för Harkskärs och Hillevallens barn.

Denna plats har alltså troligen varit skådebana för olika mänskliga aktiviteter sen mycket länge. Tanken svindlar. Om några år kan Harkskär fira 700-årsjubileum. Det du, Gävle!

I mina tankar återvänder jag gärna till 20-talets Harkskärsidyll, som förvisso inte var någon idyll för alla. Lungsoten hade härjat svårt, slitet med fisket och rodd in till fiskebryggan i stan utmattade, vinterns tunga skogsarbete likaså. Avundsjuka och gammalt groll frodades väl här som annorstädes. Men jag var barn och såg allt med ett barns ögon, lekkamraterna vid ”sjön” (havet) eller i höladorna, muntert slåtterfolk kring svagdrickskrusen eller kopparkaffepetter, snälla gummor i hucklen, fiskargrabbar på sjöfågelsjakt gömda bakom staplade stenskåror på Rödpekhararna, simmande kor i Utnora skärgård, kort sagt en säregen kultur i en rik och frisk natur.

Och alla dessa olika ljud: Klockklangen från Hille kyrka, ekot från Dansarehällen, ånglokens tuffande bortom skogen, trollsländors och insekters intensiva surr över gårdsplanen.

Men framför allt: Vindens sus i granarna över Bönastigen och vågskvalpet mot strandens stenar. De skapar hos mig lika skapa minnesbilder som madeleinekakan hos Proust!

”...alla dessa olika ljud: Klockklangen från Hille kyrka, ekot från Dansarehällen, ånglokens tuffande bortom skogen, trollsländors och insekters intensiva surr över gårdsplanen...”