Man blir lite impad, av hjärtat i America. För hur politiskt driven och stilistiskt skarpsynt hon än är så är det där hon hamnar, i hjärte- trakten – när hon pratar om teatern och om Norrsundet.

2007 inledde America Vera-Zavala sitt treårsprojekt här, ett uppdrag och ett löfte, säger hon, att följa Norrsundet under tre års tid vid och efter nedläggningen. I höst ska hon ”fasa ut” sig själv från bruket, börja skilsmässoprocessen. Hur ska det gå?

– Det är väldigt sällan jag åker tillbaka till något jag lämnat, nu har jag gjort det i två och ett halvt år. Det är människorna här som ger mig kraft!

I kväll har ”Vita pumps” tredje och avslutande delen i hennes trilogi om framför allt människorna på bruket premiär. Det börjar med fem personer på samma ort som ska gå på danskurs och dansläraren är sen, sen rullas historien upp, berättelserna efter nedläggningen: Vad händer nu? Vad har vi kvar? Hur ska vi klara oss?

– Och så Fyren, säger America. Alla danserna och dansbanden på Fyren!

Titel kom av att sällskapsdansen har en så stark förankring i Norr­sundet, hon berättar hur hon redan på premiärfesten – ”ingen teater i Sverige har roligare fester än Norr­sundets!” – av ”Jävla finnar”, satt och hörde om alla dansminnen.

– Och jag slogs av hur duktiga alla var att dansa!

Alla minnen från Fyren under år av kris, framgång och utmaningar. Hela pjäsen är byggd på dans, säger hon. Dans och det den ger oss, de minnen den skapar, minnen i kroppen. Den blir en ingång till allt det andra.

– Dansen ger mig tröst och kraft. Dansen hjälper mig leva! Den är nog den konstform som bety- der mest för mig, men det är skillnad på det man vill och vad man kan...

Skriva kan hon och även om hennes Botkyrka Community Teater och Dans bygger på människors egna berättelser, är hon icke desto mindre noga med att veta vad hon vill skriva, även om idén i ”communityn” kommer relativt sent, berättar hon:

– Jag är intresserad av samtiden och framtiden, det är det jag vill skriva om.

I symbios?

– Nej, inte nödvändigtvis, men i Norrsundet blev det ju verkligen en kombination. Men min tanke var inte att berätta om vad Norrsundet var, eller hucklen och folkmusik, utan vad det blev och är i dag.

– Och koreografen Paloma Madrid älskar att få människor att göra koreografi utifrån sina egna förutsättningar. Det är ju modern dans och hade nån satt sig på tvären vet man aldrig hur det blir, men det vet man inte på en professionell teater heller! Det handlar om vilja. Och de här skådespelarna i Norrsundet, de har låtit sig dras med. Fantastiskt!

Varför tror du att de låter sig just ”dras med”?

– Av olika skäl, för de tre som jobbade hela livet på bruket tror jag... hm... hur ska jag säga utan att låta för pretentiös, jag tror det handlar om att famna livet! För den som jobbat sen han var 15 och nu fick gå och för den som fick pension men inte känner igen sin fria tid som ”lyxig”. Det handlar om värde, människovärde.

– För männen handlade det om livskraft, för kvinnorna mer om att det var roligt, att stå på scenen berikade ytterligare deras liv.

Det där är intressant, hur det kan vara så olika mellan könen!

– Ja, eller hur, med det är ju så att kvinnorna klarar omställningar bättre, som vid skilsmässor, de blomstrar och klarar det både fysiskt och psykiskt och de organiserar sig oftare i krisperioderna.

– Vi är segare!

Och hon pratar vidare om att förvalta ordet, människornas berättelser:

– Och göra en jävligt bra pjäs, det har varit vår intention. Man kan göra nåt om arbetslösa som blir ohyggligt trist och dödstråkigt. Finns det ett jag vill det bli underhållet, det är viktigt, humorn måste finnas där. Det är jag som ska se till att det svänger!

Det gör inte teatern i dag…?

– Nä, den har gått bort sig, förvirrat sig in i ett landskap där den liksom är sig själv nog. Det är därför den förlorat sin kraft, om man vill vara livskraftigt måste man underhålla.

Min telefon börjar ringa och hon tar ett sms, nån messar kring Americas pjäs på P1, som också har premiär i dag, lördag.

Hon har skrivit vänsterpartiets pjäs. Hur politisk är hon i dag?

– Jag skulle säga att jag är väldigt politisk, säger kvinnan som var med och startade svenska Attac.

– Väldigt vänster. Och att alla mina pjäser är politiska på eller annat sätt, ja.

Men det finns två sätt att berätta ”politiskt”, säger hon, antingen tror man på människors kraft och på de där berättelserna och då blir man trognare sitt syfte, eller så agiterar man och då orkar ingen lyssna.

– Det fanns inget agitatoriskt i ”Jävla finnar”, helt enkelt för att det inte var det som skedde! Ingen hade känt igen sig i berättelsen och jag bär folks egna berättelser.

Och, säger hon, det finns ingen motsättning mellan att skriva det egna och att lyssna. Klassisk professionalism och community går hand i hand. Men du är ganska ovanligt vanlig för att vara dramatiker och teatermänniska, säger jag och hon funderar:

– Hm, ja kanske om du menar i att ägna en ort så mycket intresse, att åka dit varannan vecka och tillbringa all den här tiden där, det kan man kanske se som en uppoffring, men de människor som arbetar med teatern i Norrsundet gör ju samma sak, de delar med sig av sin tid de också. Det är ingen skillnad!

Får jag säga att ”Vita pumps” verkar vara lite mer America goes Norén...?

– Haha, ja, det var ju han som ”upptäckte” mig! Nä, jag älskar Norén, men visst jag jobbar ofta med yttre mekanismer. Det är kanske lättare att se det inre här.

Berätta om ”community”!

– Den bygger på människornas egna berättelser. Det är ett möte mellan professionella och icke professionella och den bär en samhällsförändrande kraft och vilja.

Man sätter också stort värde på själva processen. Americas diskussioner, ”terapitimmar”, genomläsningar och djupintervjuer med människorna på bruket gav ett manus...

–... som säkert för många var något helt annat än vad man väntat sig av en ”sommarteater”, ler hon.

Har du känt att du tvingats låta bli att ta med något?

– Nej, i så fall hade jag tagit med det på en gång, haha... Men alla som är med har fått läsa texten, om de velat ta bort något hade jag gjort det. Alltså, jag har fått ett oerhört stort förtroende.

Starkast, säger hon, har trots allt arbetet med barnen varit. Barnen till de arbetslösa föräldrarna, det blev skolföreställningen ”Fabrikens barn”, nu vill hon gå vidare med deras berättelser:

– Barn som vet precis vilket allvar och tyngd det ligger i situationen, barn i både storstad och glesbygd, jag vet inte varför det finns så litet skrivet om dem.

Hon är den obekväma typen, tänker jag, obekväm som i inte rädd om besvären (vem skulle åka fram och tillbaka från Stockholm och numera också Göteborg till Norrsundet en gång varannan vecka?) och obekväm i ett Teatersverige som handlar alltmer om me, myself & I.

– Det är inte jag utan vi som gjort det här, säger hon. Och bara det att vi gör det, allt det här som leder fram till i morgon (lördag) kväll gör att det är lyckat. Det är lyckat för att vi gjort det!

Så, när ska du flytta till Norrsundet?

– Det kommer jag inte att göra, jag som tycker att Stockholm är en liten stad, haha... Samtidigt finns Norrsundet kvar i mig – för alltid!