Stadsträdgården och Boulognern har många spännande rum, ett är den intima, lite osynliga plats som kallas Japanska trädgården, en stenlagd rundel i höjd med Strömbron, omgiven av grönska och för året planterad med en japansk magnolia. Iréne Sahlin och Per Samuelsson, tonsättare och musiker som i sin kreativa duoform kallar sig Moneeo, hade länge tittat på platsen, fantiserat om konserter där.

Så i år slog de till. Tre söndagar runt skiftet juni-juli bjöd de på drop-by-konserter med fika, för parkens flanörer att besöka längre eller kortare stund, allt efter tid och lust, under de tre timmar konserterna pågick. Det blev tre tämligen väsensskilda konserter, där den gemensamma nämnaren var platsen, de bärbara, batteridrivna förstärkarna och lusten till samspel och improvisation. Till förstärkarna kopplades laptop, näsflöjt, radioapparat, fickminne, speldosor, kaffemugg, husgeråd, kaoslådor, iphone och hembyggd elektronik. Helt akustiska ljudgivare fanns också, som Moneeos tryckerivalsar (vilken klockklang!) och gamla nysilverknivar. Till det omgivningens slumpartade ackompanjemang: upphetsade kajor, mopeder, afrotrummor på avstånd, stojande barn och vindens sus.

Den första konserten, med Mikael Strömberg, bjöd poetisk rip-off på Brian Enos ambienta musik där alla tre spelade till, Åke Hodells politiskt laddade (av Sveriges Radio uppeldade!) Mr Smith in Rhodesia från 1970 (samma verk lockade 600 personer till Boulognern i början av 80-talet) och Fåglarnas underbara liv (ur Mikaels och Joakim Pirinens absurda radioprogram).

Dessutom rörelsestyrd improvisation där Moneeo såg ut att spela på själva Boulognerluften. Min egen medverkan bestod av korta improvisationer på elförstärkt äggskärare, gammaldags gräddvisp, distad ståltermos och liknande, tillsammans med Moneeo på elektronik. Recensera mig själv kan jag ju inte, men kul var det, något helt annat än ensampiano, lite som en återkomst till 70-talets spel på elektrikerrör och blomkrukor.

Sista konserten blev den klart hetaste, rena elddopet att ta sig dit i hettan. Vilken suverän idé av en kille i publiken att smita iväg och köpa glass till artister och publik!

Jonte Nynäs, som av förståeliga skäl lämnat grismasken hemma denna gång, bjöd på galet fågelkvitter, distorterad liveradio (han fick in Sommar, sommar, sommar... perfekt tajmat) och en hel del vasst och uppfriskande noise.

Iréne varierade med skickligt röststyrd Iphone och Per tog helt sonika förstärkaren och knallade runt platsen med sitt knatter.

Lika rörliga, roliga som opretentiösa och kravlösa sommarkonserter detta och ett koncept som helt klart kan utvecklas vidare, i Boulognern och varför inte på andra håll, där staden bjuder lämpliga och kanske förbisedda rum som bara väntar på att användas.

Camilla Dal