Ett särdeles passande tema i strukturomvandlingens järnbärarregion, på tröskeln till – ja, vad då?

Jag försöker hitta något som binder samman de ganska så spretande - vart och ett för sig utgör de intressant och högkvalitativ läsning – bidragen och fastnar för paraplybegreppet ”vemod”.

Jacob Nyström omtalar det klassiska fabrikslandskapet som ”vackert”, avslöjar sin ohöljda fascination inför detta ”vackra”; Jens Salander använder just ordet ”vemod” när han betraktar Hitlers monumentala, för att inte säga monstruösa, semesteranläggning Prora, planerad för arbetarfamiljer; den eldfängde litteraturprofessorn, tillika okuvlige idealisten, Michael Gustavsson åkallar akademins ”sanna” företrädare som är bortraderade inom den av managementdiskursen ödelagda högskolan; Micke Strömberg gräver fram bortglömda tänkare som Servan- Schreiber från 1980-talet.

Och så går det på, i tomhetens och saknadens nedkylande tecken. Även i bilderna, Tuija Lindström är en av fotograferna, på kranar och industrimiljöer. Vad som skall komma efter industrin vågar ingen spekulera om.

Ge sig ut på okänd, osentimental mark; öppna för ett annat tänkande omkring samhälle och existens.

Det som är, ännu mer det som har varit, redigerar detta nummer av magasinet.

Det riskabla med vemodet är att det lätt riskerar att slå över i subtil ironi. Ibland blir jag därför också osäker på hur man ska förstå vissa bidrag; om det finns en underton som glider undan mig.

Stannar kvar gör den rabiata Nanna Johanssons teckning på en av de sista sidorna. Liksom Magnus Klahrs inledande reflektioner om A- formatet på dokument.

Joupachos fyndiga porträtt av Obama – vad det nu gör i ett nummer om industrilandskap vete fåglarna – är kul.

Mina förväntningar var stora på magasinet, men jag saknar något som sticker ut.

Det vassa och provocerande, det som gör skillnad och skakar om.

I programförklaringen säger sig Kulturkollektivet Bakteriekultur vilja verka för ett ”nytänkande kulturliv i Gävle”.

Men detta nummer av tidskriften bärs av motsatsen; nytänkandet kan åtminstone inte jag upptäcka.

Lasse Ekstrand