Nej, my God. Det är ju redan gjort!

Så reagerade Sven-David Sandström när han över en middag fick frågan om han ville skriva en ny version av oratoriet ”Messias”.

Och gjort är det med besked. Händels ”Messias” är ett av världens mest kända och högst älskade oratorier. Vem känner inte till Halleluja-kören till exempel?

Eller kanske vi ska säga ”Messiah” för verket framförs på originalspråket, engelska.

Förmätet kan det tyckas när Sven-David Sandström tackade ja. Han kunde helt enkelt inte motstå frestelsen, fast det nästan vore om att bli ombedd att skriva Beethovens femma. Men riktigt så är det inte, för här har Sven-David en text att utgå ifrån. I början av verket kan man höra en hälsning till Händel. Men det här är självklart Sven-Davids musik.

Så hur skriver man i dag, 250 år efter Händel, en Hallelujakör?

– Jo, berättar Sven-David när vi sitter i Konserthusets restaurang.

– Det börjar med en viskning, en hälsning till Händel som sedan växer fram.

Han berättar också att egentligen har han och Händel samma problem. De utgår från en text och hur man funderar över den är rätt lika, då som nu. Problemen är de samma, nämligen att hitta en nyckel till lyssnandet. Det är bara stilen som är annorlunda. Och liksom Händel skriver Sven-David för hand. Att komponera i datorn ligger inte för honom. Verket hade sin premiär i USA, där Sven-David varit professor i tio år, vid University of Indiana i Bloomington.

Han komponerade verket i sitt arbetsrum där. När han sedan följde repetitionerna inför premiären i USA kände han, det här blir bra! Han hade rätt. Framförandet blev en enorm succé.

Publiken stod upp och jublade i tjugo minuter. När sedan verket framfördes i Tyskland togs det emot lika entusiastiskt av publiken. Kritiken däremot blev sval.

– Jag hade petat på en Helig ko och blev ifrågasatt. Ta verket hem till USA, tyckte kritikerna. Och det är spännande att få en reaktion, säger Sven-David.

Han vill gärna provocera och gör det på sitt eget sätt, genom att skriva extra vacker musik, naivt, nästan sött. Han vill ge lyssnarna en happy feeling. Det ska vara kul och roligt, rytmiskt spännande.

– Jag sätter ett värde i naiviteten. Det är så lätt att bli blasé. Men det är barnen som kommer in i himmelriket.

Nu är det dags för Sverigepremiär. Och om den var fight. Stefan Parkman, verksam i Tyskland och god vän med Sven-David ville framföra verket först av alla i Sverige. Det ville den världsberömde Herbert Blomstedt också. Resultatet blev att Stefan vann med en vecka! Det framförs i Gävle i kväll för första gången i Sverige och i Uppsala på söndag med Gävle symfoniorkester och tre körer, Symfonikören i Gävle och två körer från Uppsala. Nästa lördag framför Herbert Blomstedt verket med Radiosymfonikerna och Radiokören. Den konserten kan höras live i P2.

– Och det kommer att låta helt annorlunda, med en helt annan klang, berättar Sven-David. Radiosymfonikerna har dubbelt så många musiker som Gävle symfoniorkester, framför allt på stråksidan och det kommer att märkas.

Man skulle kunna tro att Sven-David Sandström är en besvärlig och bråkig person. Han har nämligen varit rubrikernas man under hösten. Men det intrycket ger han långt ifrån. Sven-David Sandström är en mycket öppen, generös och lättsam person.

Men riktigt arg blev han när Berwaldhallens chef Michael Tydén ville pensionera hans hustru, Ann-Marie Lysell vid 60 års ålder. Hon är violinist i Radiosymfonikerna. Ann-Marie ville inte sluta utan hävdade att hon hade rätt att jobba tills hon var 65 år. Innan konflikten var löst förbjöd Sven-David Radiosymfonikerna från att framföra hans verk, som var planerat, bland annat under Östersjöfestivalen. Nu ligger ärendet hos Arbetsdomstolen och ett avgörande väntas inom kort.

När sedan Operan beslutade sig för att ge operetten ”Läderlappen” och inte Sandströms opera ”Batseba” som planerat blev han också ilsken. Nu rycker han på axlarna och skrattar. Men arg är han fortfarande. Till Operan tänker han inte längre gå. Det var förresten där som Malena Ernman fick sitt genombrott, som Kaja i Sandströms opera ”Staden”.

Sven-David Sandström flyttade för några år sedan hem till Sverige igen, efter tio givande och intressanta år i Bloomington.Nu är han fullt sysselsatt med att skriva musik till kyrkoårets alla söndagar. Han har kommit till hälften ungefär, berättar han. Själv är han uppvuxen i en frikyrklig miljö. Pappa var urmakare i Borensberg i Östergötland och startade även en urmakeriskola där. Mamman spelade orgel i baptistförsamlingen och Sven-David fick en mycket trygg uppväxt där musiken i kyrkan var meningsfull, en andens viskning.

När han utbildade sig till kompositör var det den modernistiska musiken som gällde. Och Sven-David var renlärig. Men den stränga stilen att komponera lämnade han för länge sedan. Och nu är det nästan bara kyrklig musik som gäller. Sven-David Sandström är en tonsättare som vill beröra, glädja, locka fram känslor genom att finna nyckeln till det som är meningsfullt. Alla sina verk avslutar han numera med ”Glory to God”.

Och visst har han själv en tro. Oneurotisk, säger han. Helt enkelt en tillit till något.

Kerstin Monk