Det var högtidsstunder när poeten Stig Sjödin från Sandviken som levde mellan 1917 och 1993 kom upp på kulturredaktionen, ibland med en nyskriven dikt eller en betraktelse. Han hade en fin humor, var klurigt slagfärdig, en illusionslös man med stor värdighet som skämtade gärna.

Det vita skägget städse välansat. Alltid välklädd, ofta matchade han en kavaj i beige mot något brunt i slipsen till den bländvita skjortan.
Hans samling "Sotfragment" från 1949, ofta omtryckt, handlade om öden från Verket i Sandviken. Formen lite som i Edgar Lee Masters "Spoon River" med lite ekon av Diktonius och den var det stora genombrottet. De där fragmenten förföljde honom nästan – det var ju det stora slagnumret – och la annat värdefullt, särskilt fina samlingar från femtiotalet, en smula i skuggan.

"Sotfragment" och att han redan tidigare debuterat under decenniet förankrade honom i fyrtiotalisternas bistert allvarliga skara med dess ofta symboltyngda poesi – "en splittrad tid kräver en splittrad form" som det påstods de åren.
Nu i säsongens elfte timma, mitt i julbrådskan, kommer årets upplaga av Stig Sjödinssällskapets skrifter i ett tunt kuvert. Oansenligt till det yttre, men innehållet är ingenting annat än sensationellt.

Redaktörerna Bernt-Olov Andersson och Per Helge, den senare för övrigt också ordförande, har intervjuat Stig Sjödins maka Majt i ett nästan 50-sidigt bidrag i skriften.
Intervjun gjordes för att par år sedan och har sen bearbetats en smula och kompletterats med mer korrekta årtal än de som mer på måfå ramlar ur ens minne. Det är ett långt, vindlande, ingående och jag skulle vilja säga mycket innerligt samtal, man blir under läsningen ofta rörd. Ett samtal om Stig och författarskapet, om parets liv tillsammans – deras äktenskap varade i över fyrtio år och vi kommer här Stig mycket nära.

Majt väjer inte för de mörka perioderna, för de depressioner som kunde drabba Stig om höstarna. Hon berättar också om Stigs drickande, åren som redaktör på SIA (Skogsindustriarbetaren) medförde många och långa arbetsluncher under en tid på femtio- och sextiotalen. En tid då lunchtimman gärna gled över i à la carte, för att tala med Keve Hjelm i Bo Widerbergs "kvarteret Korpen" – det avsåg ungefär tjugo- och trettiotalen men levde kvar en bra bit in efterkrigstiden. I Klara låg krogarna, som till exempel Pilen, Rosenbad och Tennstopet, nära. Stig sålde gärna sina dikter till de olika fackförbundens tidskrifter som de där åren tog ett rejält kulturellt ansvar. Och han skrev litteraturkritik i Afton-Tidningen och Aftonbladet.

Det blev en hel del långa och svåra perioder av drickande då Stig kunde vara borta från världen, oregelbundna och sena hemkomster i den svarta höstens tid. Tider som förstås gjorde Majt orolig, rädd och undrande inför en oviss framtid. Men den dag, det var den 17 april 1973, sa Stig själv stopp. Av egen kraft blev han nykter alkoholist sedan han gett sig av till Mariapolikliniken för att få hjälp. Sen inte en droppe mer, inget återfall.
Och han blev ingen bitter moralist som krävde avhållsamhet av andra. Var och en fick tydligen i så fall skämmas själv. Likaså sedan Stig slutat röka. Det var inte Stig utan jag, berättar Majt, som tvingade ut rökarna på balkongen.

Det riktigt fina med det här samtalet är att liv och författarskap, sammansvetsade av Majts underbart vitala berättarglädje, glider ihop till ett helt.
Dessutom handlar det om litteraturhistoria. Vads sägs om den här upptakten, ett slags blixtbelysning av det litterära fyrtiotalet:
"– Det var i mitt hem vi träffades. Min mamma var på något sätt medelpunkten i en liten krets av yngre författare. Hon var tiotalet år äldre, hon hade ju debuterat, under sitt flicknamn Annalisa Forssberger, och flera av de andra var på gång. Där fanns en väldigt livlig Gustaf Rune Eriks och en väldigt blyg Stig Dagerman. Och där var Olov Jonason, han med Parabellum, och Stig Carlson, Stig Sjödin, Erik Goland, Gösta Pettersson, som bytte namn till Pärlheden, för att skilja ut sig lite mer, och sen tillbaka till Pettersson för att inte skilja ut sig så mycket... Harry Ahlberg var med, Ivar Ivre och Marianne ingick i kärnan. Till mammas egna vänner hörde Maj Hirdman och Cilla Johnson."

Stig Sjödin hade som Ivar Ivre och Erik Goland gått på Brunnsvik, den vanliga bildningsgången bland proletärförfattare och inom Rörelsen. En efter en kom de alla i det här kamratgänget på Brunnsvik till Stockholm. Många blev där ett slags litteratörer innan karriärerna tog fart.

I mycket av det Majt berättar växer det ut till än mer spännande – och tidstypiska intellektuella interiörer. Hos Gustaf Rune Eriks kom de två i kontakt med Artur Lundkvist och Erik Lindegren, Erik Asklund, Bertil Schütt, ja många fler förstås.
Hos Karin och Nils Hallström mötte de Erik Blomberg, X-et och hans Bojan, Viveka Starfelt. Genom Erik och Birgit Goland kom de att träffa finlandssvenskar som Rabbe Enckell. Ralf Parland, Solveig von Schoultz och en gång "den store Gunnar Björling".
Här ingick också Arne Nyman, Elsa Grave, Karl Vennberg, Ivar Ahlstedt, Tage Aurell, Ebbe Linde, Jörgen Nash, Arne Jones.

Ni får förlåta name-droppingen men det här är litteraturhistoria à la fyrtiotalet i kubik!
Men det hör så givande, ja ovärderliga samtalet är så mycket mer. Först och främst ett mycket nära porträtt av Stig Sjödin. Så mycket man får veta man inte visste förr! Stig i vardagen, en allmänt praktisk man. Stig som joggade vid ett par tillfällen (men vid ett handlade det om att ge sig ut på en röktur...). Stig vid grytorna i köket – han var en skicklig kock.

Stigs våndor vid skrivmasken, länge av den ursprungliga sorten, skrivmaskinen alltså. När orden inte ville komma till honom, denna hela tiden annars skrivande man. Det är så rörande att man gråter en skvätt och minns hans innerliga poesi. Rädslan för atombomben i femtiotalets värld i Elisabetsångerna. Klarspråket i återkomsten på sjuttiotalet. De sena visa samlingarna man då och då tar ner för att läsa och minnas. Sotfragmentens diktare som sent i livet klädde sig och förde sig som en man av värld...
Heders, Majt, Bernt-Olov och Per för det här samtalet!

Och nu är det redan jul med tjocka flingor som faller. Båten uppdragen, glöggen väntar. Jag önskar er alla en vit jul!