Alltför stor tro på godhet kan leda till det onda. Så är det med nostalgin, detta ickebegrepp – auktoritär, befriad från varje rabeleisiskt skratt, varje distans och ironi är nostalgin tung av inneboende övertro på det trista allvar och inskränkta patos som kännetecknar den ”återlängtan” vi (måste) lämna därhän för att ägna våra krafter åt att skapa realiteter, det vill säga framtid.

När en grupp skribenter och konstnärer i kulturkollektivet Bakteriekultur bestämmer sig för nostalgi som tema i sitt första nummer av tidskriften Bakteriekultur magasin är det inte bra för nostalgi är inte bra.

Men Bakteriekultur magasin överraskar.

Bland texter tillräckligt oseriösa för att beskrivas som studentikosa finns flera i hög grad läsvärda.

I Minnen från fornstora dar omfamnar Sofia Guerrero, ledarskribent på Gefle Dagblad, med stor finess Sverigedemokraternas nostalgiska programförklaring.

Analysen slutar i att begreppet nostalgi är en omöjlighet i sig om man inte är beredd att ingå förbund med postmodernismens världsbild där delarna inte utgör helheten utan i sig själva är verkligheten som därmed blir påhittad.

Tina Hemmingsson, kulturskribent på Gefle Dagblad, skriver i Lolita om makt utifrån kön och pengar, en bra text som inte har med nostalgi att göra, och Ida Norrmans Nattskall, en poetisk kortnovell om kärlek och längtan som återkopplar till medeltidens råhet och kroppslighet är inte heller den nostalgisk utan originell, rörande, intelligent primitiv med god språkbehandling.

Bakteriekultur magasin är gratis och finns på bland annat Konstcentrum och biblioteken.

Lena Thomsson