På sidan 211 och fem sidor framåt öppnar sig boken för våra trakter. Författarinnan liksom niger inför den vördnadsvärde, fenomenalt vitale Carl-Adolf Murray. Tidigare välkänd kyrkoherde i Ovansjö församling, nu med somrarnas alla utställningar i Stenhuset den som bäst och i suveränt majestät förkroppsligar begreppet Hammarby i Gästrikland. Om sin bygd kan han allt.

Agneta Pleijel som skrivit den fantastiska romanen om Helena och hennes bror Albert Berg, titelns syster och bror således, är släkt med Helena på Hammarby. Denne bror Albert är farfar till Agnetas mamma Sonja Pleijel, pianist, författare, översättare som gick bort i hög ålder 1996.

Agneta är i sin tur inne på ett mångsidigt projekt som fascinerar starkt: att skriva om sin släkt – där inbegrips flera kända svenska familjer – med dokumentens hjälp men i fiktionens form. Två romaner har kommit, ”Drottningens chirurg” (2006) och ”Kungens komediant” (2007), bägge lysande av språklig spänst och stor närvaro, en författarröst som griper och berör och skapar bilder, stämningar i läsarens inre.

Och nu var det alltså dags för Hammarby. Intresset, inte minst hos mamma Sonja Pleijel har funnits länge och nu var det dags även för Agneta. I slutet på 1970-talet hade de två bilat upp till Hammarby. När de kom att tala om en färd till Hammarby trodde Agneta att det gällde Linnés Hammarby i Uppland, det finns ju så många platser med det namnet.

Meningen var att de skulle träffa Kyrkoherden – naturligtvis Carl-Adolf Murray, med vilken Sonja Pleijel korresponderade. Då var han inte hemma. Han beskrivs av Agneta Pleijel som den som upprättat ett arkiv över ”bygdens minnen”. De besöker Helenas grav i herrgårdsparken på Hammarby: ”graven låg ensligt, inhägnad av ett gjutjärnsstaket”.

Så återvänder Agneta långt senare till Hammarby för längre mer ingående besök. Kyrkoherden har ringt flera gånger och undrat om hon inte ska komma upp:

”Han var ålderstigen men rösten lät ung. Du vet väl att jag brevväxlade med din mor? Det finns brev och dokument från din släkt i mitt arkiv. Och från konkursen då de tvangs lämna herrgården och Wallenbergarna tog över.

Jag visste inget om detta. Jag glömde samtalet.

Men han ringde igen. Kommer du inte snart? Din mamma sände mig avskrifter av familjebreven, också från Jenny Lind. Jag lever dagligen med dina släktingar, sa kyrkoherden, liksom med andra döda från trakten, och vid min ålder gör man inte någon större skillnad på levande och döda. Det vore roligt om du kom.

Så jag bilade till Hammarby en gång till, ungefär femton år efter det första besöket, på en isglimmande motorväg. Bilradion stod på, musik, jag vill minnas Wagner. Det var vinter.

Denna gång väntade kyrkoherden på mig i sin villa och bjöd på kaffe. Han använde hemtamt deras förnamn Hjalmar, Helena. De hade gjort mycket gott för bygden. De tvangs bryta upp och hade ingenstans att ta vägen men fick hyra en våning i Uppsala.

/----/

Kyrkoherden visade mig sitt arkiv som var inrymt i ett hus för sig. Stenhuset, kallade han det för. Jag stannade i flera dagar och sov hos vänner i Sandviken medan jag läste brev, dagböcker och andra dokument. Det var efter detta besök jag blev intresserad. Jag började läsa i mammas pärmar. Mammas kommentarer och ibland sammanfattningar var som en hälsning post mortem. /---/ Jag fick återse graven. Kyrkoherden sprang före mig genom snödrivorna, rask som en ung pojke; jag hann knappt med.

Efteråt, när vi tog oss tillbaka, ställde sig en himlakropp i min väg. Den flammade av eld och var övertäckt av blå rökar och vilade osäkert som en jättelik tallrik mot horisontlinjen. Det var märkligt och helt bortanför tiden. Jag visste inte om det var sol eller måne. Jag vågade inte fråga kyrkoherden.”

Så skriver Agneta Pleijel i kapitel nummer 10 som heter ”Hammarby (1868) och som hon kallar en ”avvikelse”.

Det är nu kanske läge att gå tillbaka till ramhistorien om Isaac Albert Bergs (1903 – 1886) och Carolina (Lina) Bergs, född Hjortsberg (1807 –1868) två barn. De var alltså Albert Soult Berg (1832 – 1916) och Helena Sophia Berg (1834 – 1880).

Denne Isaac Berg är sångare och lärare på operan i Stockholm. Hans hustru Lina är dotter till den store skådespelaren Lars Hjortsberg. Isaac har undervisat Jenny Lind och hon umgås i familjen. När sonen Albert föds hoppas paret, Isaac främst, på honom. Han ska bli den store sångaren som ska erövra all världens scener. Så tänker och hoppas han. Men ödets ironi vill annorlunda. Albert är vid födseln dövstum (som man sa förr) men det upptäcks inte genast.

Isaacs humör är inte alltid det bästa och han blir ofta irriterad på sonen. Till slut lämnas han bort till Manilla på Djurgården där de döva vårdas och får gå i skola. Albert blir så småningom en utmärkt tecknare (ödets ironi igen). Han ger sig som konstnär ut i Europa, men lever närmast utfattig: att försörja sig på sin konst går inte på den här tiden. Det krävs ämbeten, uppdrag, kontakter.

När sen Alberts syster Helena föds ett par år efter Albert har hon allt det Isaac hoppats på för Alberts del. Inte bara utmärkt hörsel och sångröst utan absolut gehör. Felet är att hon är flicka. Pappa Isaac undervisar henne och hennes karriär skulle kunna bli lysande i de stora operahusen. Kanske en ny Jenny Lind.

Men det passar sig inte för flickor av fin familj att stå på scenen.

Så Helena blir ”bortgift” med brukspatronen Hjalmar Petre på Hammarby. Han är son till den store Thore Petre, inte bara brukspatron utan också välkänd liberal politiker. Av allt att döma var inte Hjalmar Petre Helenas stora kärlek. Giftermålet bär tydliga spår av resonemang. Sitt livs stora kärlek fick Helena försöka sköta i en affär vid sidan om.

Romanen är intensiv, gripande, skriven inifrån, med ett slags hängivelse. En vilja att förstå, att få fram hur det egentligen var. Författaren visar de två syskonen stor hängivenhet och hon lyckas på detta långa avstånd ändå fånga tiden, låter läsaren känna dess puls, röster och lukter. Imponerande!

Efter läsningen far jag upp till Hammarby och möter Carl-Adolf Murray, som vanligt sprudlande av vitalitet, humor och välvilja. Vi träffas i Stenhuset sen vi förgäves knackat på i hans vackra villa.

Sen berättar han allt om denna Helena och hennes liv på Hammarby. Allt om Agnetas besök och om breven mellan honom och Sonja Pleijel. Om dagböcker och andra brev, klippsamlingar kommer fram och gås igenom.

Han är ciceronen som tar sig fram överallt. Förbudsskyltar finns inte i Kyrkoherdens värld. Inne i herrgården ger han på stående fot lysande lektioner i dess historia. Han kan till och med årtalen.

Så tar han med oss till graven. Han påstår att det går att köra bil ända fram. När fotografen ser de små igenväxta vägarna ser han tveksam ut. Men jodå, vi hittar fram. Ögonblicket vid graven känns nästan magiskt

Carl-Adolf Murray hinner också dementera uppgiften att Jenny Lind skulle ha sjungit i Hammarby (på herrgården). Inget belägg finns för den saken.

Jag hoppas ni förstår hur spännande och rik på kulturhistoria den här romanen är. Jag förstår också att utan kyrkoherdens insatser med dokument, kunskaper, efterforskningar skulle Agneta Pleijel inte haft en sådan märklig historia att berätta.