Som hemlös lär man sig snabbt att utnyttja och uppskatta de faciliteter som samhället bjuder på, alldeles gratis. Ikea visar sig var ett perfekt ställe för Sylvia att göra sin morgontoalett på, innan kunderna börjat strömma in och toaletterna ännu är ­rena och fräscha. Det går också bra att sno åt sig en kaffekopp som bara är lite använd för en påtår. Har hon riktig tur har någon lämnat en halväten smörgås eller en kotlettrad med bearnaisesås, där det fortfarande finns kött kvar.

För att inte tala om en stunds vila på sängavdelningen. Det står ju på skyltar att man ska prova sängarna. Sylvia tar uppmaningen bokstavligen och faller i djup sömn, något som varuhusvakten Ted inte uppskattar och kör ut henne obönhörligen, gång efter gång.

När så hennes älskade bil skär ihop tvingas hon söka hjälp hos en annan människa och hamnar hos Lisbet, knarklangare visserligen till professionen, men med egen lägenhet och en sprillans ny espresso­maskin.

Sånt gillar Sylvia. För även om hon fallit utanför samhällets alla ramar och normer och nöden tvingar henne till oavbrutna lagbrott, så är hon en kvinna med klass och stil. Ränderna gå liksom inte ur i första ­taget trots att hon anpassar sig snabbt till de nya livsvillkoren och till och med hjälper Lisbet med dealandet. Om än med visst motstånd.

Sakta men säkert avslöjas varför Sylvia, en medelålderskvinna kvinna med radhus, man och dotter, kvalificerat arbete och medelklassvänner, störtdykt till samhällets botten.

Under fallet och den kanske lite motsträviga vägen tillbaka till ett ”normalt” liv får vi träffa udda existenser och vanliga radhusgrannar, karriärsugna arbetskamrater och neurotiska väninnor.

Sylvia lotsar sig själv genom detta brokiga persongalleri och skapar sig en tillvaro. Försöker ibland uppträda normalt, försöker inte ens – ibland.

Största sorgen är förstås att hennes dotter förlorat tilliten till henne. Den andra sorgen är att upptäcka att hon levt år ut och år in i ett äktenskap med Paul, utan att förstå varför. Paul har tröstat sig med Eva. Och dialogen där Eva och Sylvia bedyrar hur mycket de uppskattar varann, är underbar. Även om Paul får kväljningar.

Sara Kadefors debuterade som romanförfattare med ”Fågelbovägen 32”. Också den handlade om människor i ekorrhjulet som ifrågasatte sina liv.

En berättigad existentiell fråga där vi nog är många som skulle vilja att någon stannade karusellen så vi fick kliva av. Om än bara för en stund. Vända oss om och titta på ett annat sätt, från ett annat håll.

Kadefors har en knapp stil som gör att upplevelsen blir burlesk. Dråpliga situationer beskrivs avskalat. Att hon också skriver dramatik för film och tv var i ”Fågelbovägen 32” störande märkbart då man som läsare inte förstod varför huvudpersonen handlade som hon gjorde. På vilka bevekelsegrunder? Man skulle ha behövt se filmen.

I ”Borta bäst” har Kadefors borrat längre in i sina figurers själsliv. Studerat hur vi människor försöker ­behålla vår värdighet utifrån våra egna premisser.

Många situationer i ”Borta bäst” är oslagbara men när Sylvia får för sig att bjuda till grillfest som inneboende hos sin exman och hans nya kärlek, är oslagbar.

Likt en socialdemokratisk gammal paroll ska alla vara med: Grannar som hon knappt talat med tidigare, de unga kvinnorna på jobbet som försöker stjäla hennes position och idéer, den lesbiske bibliotekarien som tagit mc-kort, den svikna dottern som tröstar sig med väskor från Gucci, knarklangar-Lisbet och hennes våldsbenägne pojkvän och chefen Staffan som inte vill släppa in Sylvia som delägare förrän hon visat vad hon går för, sängvägen.

Sylvia faller plötsligt tillbaka i sin gamla roll och börjar hysteriskt vispa ihop marängbottnar, tillreda lammfärsspett, blanda dipsåser och duka upp snittar på längden och tvären.

Men ändå inte. För Sylvia har blivit annorlunda.

Tack för den Sara Kadefors. Tankeväckande och insiktsfullt. Och ­rolig i sin sorgsenhet.