”En bit från Skipperstraat låg dom legendariska barerna Fattiga ­Augusta och Gamla Gävle. På Gamla Gävle härskade Snus-Maja, en i krögarkretsar bekant krögarmadam. Hon var gift med en svensk maskinist och en del påstod att hon fått sitt namn för att hon sålde svenskt snus till uteseglarna, andra därför att hon i smyg sålde genever. På Antwerpens barer fick då inte serveras starksprit. Ville man ha genever fick man beställa snus.”

En tidigare fartygsmaskinist berättar detta i boken ”Sjömän” av Ove Allansson och Stefan Lindberg (1984); Gävles cyklande sjöfarts­lexikon Ingvar Henricson tipsade mig om den. Genever är brännvin och uteseglare var svenskar som var skrivna i främst den stora hamnstaden Antwerpen, men också på andra håll, och som gick på fjärran destinationer och sällan kom till svenska hamnar.

1929 kom boken ”I främmande hamn” på Svenska kyrkans diakonistyrelses förlag. Laura Petri, syster till Harald Petri som var svensk generalkonsul i Antwerpen på 1920-talet, skildrar det lokala sjömanslivet, inkännande men utan att moralisera. Hennes bror brukade varna sina sjöfarande landsmän för Antwerpen: ”Man kan bli robbad.” Sjömän i hamn hade ju pengar på fickan (de kallades guldfiskar) och blev ofta utsatta för rån - och i extremfallen för rånmord.

Vid en internationell sjömanskonferens i Geneve 1926 rapporterades att 75 skandinaver hade dött i hamnar utomlands under de senaste sex åren. Hälften hade drunknat, blivit överkörda, skjutna eller knivskurna. Hamnolyckorna överträffade sjöolyckorna i ruskighet. ”Sjön är ärlig, men hamnen är lömsk”, slog Laura Petri fast. ”På sjön går sjömannen med fasta steg på raglande golv, i land går han med raglande steg på fasta golv.” Män som i månader varit instängda i ett fartygsskrov betedde sig som frigivna fångar, när de kom i land. Det slog över, exploderade.

Harry Martinson kände av sjömanslivet under 1920-talet inpå skinnet. Bland annat sov han en natt eller ett par på ett biljardbord i Nassaustraat (några stenkast från Londenstraat, där Café Gamla ­Gefle låg). I ”Resor utan mål” skrev han: ”Man har talat om vårt nöjesliv i Antwerpen. Vi skulle ha uppfört oss oanständigt där nere, menar man. Varför just Antwerpen? Vi ha uppfört oss oanständigt i hundratals städer.” ”De stora kontinentala världshamnarna tjänstgöra som avstjälpningsplats för all världens slödder”, enligt Laura Petri.

Sjöbusar eller inte – frestelserna i form av flickor och sprit tycks formligen ha kastats över dem som kom i land. Ingvar Henricsons bok ”Mister Agent, we are sinking” har ett kapitel, ”Konsten att rymma i Antwerpen”, med drastiska beskrivningar; det handlar dock där om en något tidigare epok.

På 1920-talet, konstaterar Laura Petri, fanns 1800 kaféer i stadens hamnområden – ”förutom alla mer privata bordeller”. Och kafé betydde ölkafé. Inte sällan handlade det om svenska sjömän som gått i land, gift sig med en lokal kafémadam och börjat jaga kunder åt henne.

I GD den 13 augusti skrev jag om Café Gamla Gefle i Antwerpen, där ägarnamnen H Jonasson-de Zitter indikerar en sådan möjlighet. Tyvärr lämnar inte Antwerpens stadsarkiv ut några som helst personuppgifter förrän efter hundra år, så jag hinner inte vänta på besked om kaféidkaren de Zitter.

Kvarteren runt Schippersstraat beskrivs av Laura Petri som ett litet Sverige i utlandet. Svenskt sjöfolk har, skriver hon, ”supit ihop många hus åt krögarna” där. Hon räknar upp en rad kaféer med svenska namn: Midnattsolen, Fröken ­Mathilda (även kallat Café Eskilstuna), Svenska Mamma, Gamle Sverige, Gamle Göteborg, Norden, Skandia, Gamla Gevle vapen, Svenska Kronan, Fattige Augusta, Tre systrar och Fyrtornet.

Där låg också Oslo, Café Finland, Café Tre Kroner, Syvende (=sjunde) himmel och Kagehjørnet (= kakhörnet). Uppräkningen ger en antydan om denna hamns betydelse för dåtida skandinavisk sjöfart.

(I dag är Schippersstraat synonymt med öppen prostitution; i varje hus och säkert i varje före detta kafé exponerar sig flickor, bokstavligen i skyltfönster.)

Att den kvinna som drev Café Gamla Gefle på Londenstraat kallades Snus-Maja var inte så långsökt. Sailors från Gävle hade ju hört om sjömansänkan Maria Sandström som levde på 1700-talet och till vardags kallades Snus-Maja. En öppen plats strax söder om Gavleån, i den småfolksstadsdel som många av de här pojkarna kom ifrån, hade råkat ges hennes namn. Vad krögarmadamen, som kanske hette de Zitter i efternamn, egentligen hade för förnamn, var nog egalt.

Men enligt uppgift från en fartygsmaskinist från Gävle, som på 1950-talet besökt Café Gamla Gefle, var den belgiska Snus-Majan – då knappast i livet – svenska.

– Jag var bara in där en gång, men där satt bara gamla käringar, så jag gick ut igen...

Sveabåtarna gick in därintill, berättade han. Och befälen på de svenska fartygen höll kaféägare med renat, som sedan såldes till kunderna.

I en etnologiuppsats från 1972 skrev en Jojo Lindström ”Något om gävlesjömännen vid 1900-talets början”, med utgångspunkt i Gävle sjömanshus register plus intervjuer. Killarna kom från arbetarstadsdelar som Brynäs, Bomhus och Kastet, från närbelägna orter som Skutskär, Hedesunda, Sandviken, Forsbacka, Hamrånge och Norrsundet och från bruksorter som Karlholmsbruk, Mackmyra, Hille och Axmar.

Fäderna var ofta industriarbetare och familjebostäderna, även om det fanns åtta-tio barn, vanligen på ett rum och kök. Efter sexårig folkskola och springpojksjobb eller enkla industrijobb gav de sig ut på sjön som 16-18-åringar. Äventyrslystnad och önskan att se litet mer av världen var drivkrafter. Sjömansyrket hade en stämpel av manlighet. ”En som inte varit till sjöss var inte mycket värd.”

Hamnbesöken var välkomna avbrott i sjömansjobbet. Då slog man sig lös. Man söp också ombord. Och författaren citerar en Blomkvist, född 1894, som tog värvning i flottan 1914: ”Gävle var beryktat för spriten.” Efter några år till sjöss bildade man ofta familj och ville bo på land. Några Gävlesjömän emigrerade eller slog sig ner på andra håll i Sverige. En del blev stuvare i Gävle.

Min tidigare granne Sven Nilsson (1898-1995) var bland de sista som kunde berätta om denna epok. Han växte upp på Övre Bergsgatan i det som nu heter Gamla Gefle. Pappan var klampare (ett brädgårdsyrke), mamman tvättade i Gavleån åt direktörer och grosshandlare. Familjen hade åtta barn.

Sven var en klipsk grabb, men det fanns inte pengar för att skicka ­honom till ­läroverket. Tolvårig började han som springpojke på Gefle Porslinsbruk, föregångaren till porslins­fabriken. Sex år senare gick han in på sjömanshuset på Alderholmen och frågade om det fanns någon hyra. Och eftersom han kunde koka kaffe och potatis, fick han bli kock på en segelskuta. Han lånade en kokbok av en granne och for iväg.

Men han fick slita hund till sjöss och blev med tiden uppskattad förman på Gefle Porslin. Tyvärr frågade jag honom aldrig om han varit i Antwerpen.

Barbro Sollbe