Hon har skrivit nära hundra böcker, är en av USA:s mest kritikerhyllade författare och ständig favorit till Nobelpriset i litteratur. Men efter makens död har Joyce Carol Oates haft svårt att hitta tillbaka till skrivandet.

Den påtagligt magra 71-åriga kvinnan som tar emot på Grand Hotel i Stockholm är trött efter en tids kringresande i Europa. Hon längtar hem till lugnet och rutinerna i sitt hus i Princeton, New Jersey. Sedan debuten i början av 1960-talet har hon skrivit 60 romaner, över 30 noveller, poesi, essäer, pjäser. Skildringarna av samtidens Amerika och dess underliggande psykologi har gjort henne till en av världens mest erkända och omtalade författare. Nu finns delar av hennes dagböcker utgivna på svenska, den 600 sidor långa ”Dagbok 1973-1982”.

Joyce Carol Oates började föra dagbok på nyårsdagen 1973. Den blev en en väg ut där hon provade olika idéer. Men den öppnar också dörren till något väldigt privat.

I dagboken skriver Oates om skapandets våndor, äktenskapet, vardagslivet, åldrandet och kravet på att axla rollen som ”författaren Joyce Carol Oates”. Kända författarvänner som John Updike, Philip Roth och Susan Sontag dyker ständigt upp, liksom maken Raymond Smith. När han avled förra året hade paret varit gifta i 38 år. Det gör det svårt för Joyce Carol Oates att själv läsa dagboken.

– Att öppna dagböckerna är väldigt bitterljuvt för mig. När jag skrev dem levde min man och mina föräldrar. Även om jag klagar i dagböckerna ibland hade jag hela min familj. Det hela är väldigt, väldigt sorgligt.

Livskamratens död har inte bara påverkat hennes liv, utan också hennes skrivande.

– I början kunde jag inte skriva särskilt mycket alls. Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att skriva på samma sätt som tidigare. Jag har förlorat en del av mitt självförtroende. Jag har haft ett dåligt år, och har tappat en stor del av min bärkraft. Men det kanske kommer tillbaka, jag vet inte. Jag har en massa anteckningar som jag skrivit ned nu när jag har varit ute och rest. Kanske tittar jag igenom dem när jag är tillbaka i mitt hem i Princeton.

För att kunna skriva över huvud taget måste man visserligen vara ensam mycket, enligt Joyce Carol Oates. Tänka, dagdrömma. Själv ser hon aldrig på tv utan ägnar den tid hon då inte skriver åt ”huset, ekonomin och trädgården”. Och till att läsa. Just nu ligger faktiskt den svenske journalisten och författaren Bengt Ohlssons roman ”Gregorius” på nattduksbordet.

Joyce Carol Oates egna romaner betecknas ofta som psykologiska samhällsskildringar där våldet får ta stor plats.

– Jag försöker skriva om universella ämnen. De kan vara tragiska, men mitt fokus ligger egentligen på våldets konsekvenser, efterspel och hur människor hanterar den. Jag skriver ofta om kvinnor och barn, hur de hanterar våldsamma händelser. Det är den typen av litteratur jag själv tycker om att läsa.

Med romanen ”Blonde” (2001) fick Joyce Carol Oates en bred läsekrets i Sverige. Den delvis fiktiva romanen om Marilyn Monroes liv engagerade läsare som tidigare inte varit bekanta med författaren.

– Jag tycker om många av mina karaktärer. Men Norma Jean Baker är en verkligt stark personlighet och jag kom henne otroligt nära. Jag upptäckte att hon var en briljant skådespelare, men otroligt underskattad. Jag ville återupprätta hennes värdighet på något sätt, och hela arbetet med boken var en fin upplevelse för mig.

Hon är ständig favorit när spekulationerna om vem som ska få Nobelpriset i litteratur sätter i gång varje år. Men det är ingenting hon funderar över. Det kan hon inte.

– Jag är medveten om spekulationerna, men det är bortom min kapacitet att känna något inför det. Sedan min man dog har jag svårt att bara att göra det jag måste. Jag blir distraherad och melankolisk. Så saker utanför, som kommer från den stora världen, påverkar mig inte.

Författaren Joyce Carol Oates, aktuell med sina egna dagböcker som givits ut på svenska, tänker sällan på att hon ständigt är favorittippad till Nobelpriset i litteratur.

”Även om jag klagar i dagböckerna

ibland hade jag hela min familj. Det hela är väldigt, väldigt sorgligt.”