Ansvar, skratt och stolthet, det visade Birgitta Wallin när hon som redaktör och översättare tillsammans med sin tidskrift Karavan på lördagen tog emot Stig Dagermans eget pris, främst kanske ”för att ha burit tusen och en nödvändiga dikter och berättelser in i det svenska språket” (ur prismotiveringen).

– Jag är så väldigt, väldigt glad och oerhört hedrad över att få ingå i det här sammanhanget, sa hon när hon någon timme senare vände sig till oss, hundratalet läsare, som samlats på Laxön.

Birgitta Wallin och Karavan – tidskriften som funnits sen 1992 och kommer ut med fyra nummer per år – verkar för att introducera litteratur från Afrika, Asien och Latinamerika i Sverige. Men Birgitta Wallin började med att beskriva känslan i ett kök i hemstaden Sala nån gång i tonåren, när snön yrde på slättmarken utanför och hon själv satt djupt försjunken i bokparet ”Djungelgeneralen” och ”De hängdas revolution” av pseudonymen B. Traven, böcker hon lånat på folkbiblioteket.

– Det är första gången jag blir vase hur långt man kan färdas med, och genom, litteraturen, sa hon och bedyrade sin kärlek till det svenska folkbiblioteket, som faktiskt 1998 fick samma Dagermanpris.

– Hur skulle folk klara sig utan biblioteket? undrade Birgitta Wallin.

Sen berättade hon att tidskriften Karavan från början hette ”Hela värdens litteratur”, men att språkförbistringen gjorde att man tvingades till ett namnbyte:

– Det var så långt och krångligt, omöjligt på andra språk, och på franska blev det ännu krångligare, ja, ni kan ju tänka er ”demi-monde”, det betyder ju något HELT annat... (typ, prostituerade kvinnor, begreppet myntades av Alexandre Dumas i dramat ”Le Demi-monde”. Reds anm.)

Karavan fick det bli och hela världen skulle inbegripas.

– Karavan betyder ordagrant människa och djur på färd genom oländiga trakter. Dessutom hade Artur Lundkvist en kort tid en tidskrift med det namnet! Det blev som en fin hälsning, han är ju en av de främsta, om inte den främste, att introducera utländsk litteratur i Sverige.

Birgitta Wallin förde inte bara fram litteraturintroducerarnas roll utan också översättarnas, nära besläktade:

– Det är så viktigt att de utomeuropeiska författarna själva kommer till tals, men utan översättarna blev det inte några böcker här. Det översätts så många böcker, men en förkrossande del är anglosaxiska...

Arbetet som redaktör på Karavan beskrev hon som en kombination av vaktmästare och vd, men det är texterna det handlar om ytterst:

– Det är som att vara på spaning hela tiden, vi arbetar som rena litteraturdetektiver! För många av författarna handlar det om att skriva fram en helt ny värld, så att vara mottagare av texten är en underbar känsla.

En annan viktig del av arbetet är att bege sig ut själv, de personliga prispengarna, hälften av 50 000, kommer att gå till resor:

– Ja, jag reser så ofta jag kan. Det finns så många minnen att berätta, som om Colombia där man startat en poesifestival som protest mot våldet – och det fungerar! Stora namn som Adonis kommer dit och massor med unga människor för att höra honom, arrangörerna säger att festivalen verkar som syre för dem, alla nya ord, och hur de inser att de inte är ensamma – att världen är här och att de tillhör den.

En annan gång stötte Birgitta Wallin på en rysk poet på festival i Casablanca, han tittade på henne och sa ”tystnad, snö”, han gissade att hon kom från Sverige men ordsammansättningen råkade också vara titeln på hans senaste diktsamling och efter lite ömsesidig knagglig franska visade det sig att han var upphovsman till ett Bellmansällskap (!) i Moskva.

– Spåren mellan litteratur från olika åldrar och från olika delar av världen har alltid funnits och finns där ännu i dag.

Förutom Karavan arbetar Birgitta Wallin, tillsammans med Tomas Löfström, med det nu tioåriga projektet Indiska biblioteket. Där översätts och introduceras indiska författare som skriver något av de över 300 språk som talas i Indien och ett tiotal böcker har utkommit, på Tranan och Ordfront, nu senast Mahasweta Devis bok ”Branden i hjärtat”, översatt från bengali av Jan Stolpe.

– Som Rushdie säger: Indien är en attack på alla sinnen! Antingen älskar man det eller så åker man aldrig tillbaka. Jag har varit där många gånger. Vårt senaste projekt är med författare som är daliter, de som kallades kastlösa förr, som skriver om sitt liv i antologin ”Berättelsen på min rygg”.

Med detta i ryggen konstaterade Birgitta Wallin att det hänt en hel del när det gäller översatt utomeuropeisk litteratur, tack vare småförlagen har utbudet ökat och i dag läses utomeuropeiska författare på ett helt annat sätt, i skolorna väljer man ”klassiska verk” från hela världen, trots det, menade hon, är det trångt när det gäller översättningslitteratur på de stora kultursidorna, de stora förlagen kräver i dessa tider att varje bok ska bära sin egen kostnad och de stora bokhandlarna satsar på det strömlinjeformade.

– Jag önskar mig nyfiknare förlag, hungrigare kulturskribenter och modigare bokhandlare!

Så, till sist, vad står Stig Dagerman för för årets Dagermanpristagare?

– Dagerman för mig är ett allvar och ett gott allvar. Ett starkt engagemang, inget halvhjärtat utan en brand i hjärtat. Och en uppmaning till att fortsätta!

Fotnot: Motiveringen för Stig Dagermanpriset 2009: ”Birgitta Wallin och tidskriften Karavan får årets Stig Dagermanspris En dag om året för att ha burit tusen och en nödvändiga dikter och berättelser in i det svenska språket. Alltfler är vi som samlas kring lägerplatsen i den paradoxernas skog som Stig Dagerman skrev om i Diktaren och samvetet för att lyssna till tusen och en berättelser om hungriga och mätta, om vardag och drömmar från världens alla hörn och språk. De många språkens och de många kulturernas röster hjälper oss att förstå tillvarons förunderliga mångfald och mänsklighetens gemensamma plats.

I prisjuryn: Arne Ruth, ordförande, Maria-Pia Boëthius, Hilda Hellwig, René Dagerman, Jan Bendrik och Bengt Söderhäll.