Farfar Gunnars recept är fortfarande bäst Kakor från Valbo
Relaterat
Personalfoto från bageriet i Tavlan år 1934. I mitten står bagarmästare Gunnar Sundin, som köpte bageriet fyra år senare.
Utanför dörren till det gamla bageriet brinner en ljuslykta välkomnande. Den handmålade skylten med texten ”Sundins pepparkakor” på dörren är den enda marknadsföring man kostat på sig överhuvudtaget. Någonsin, verkar det som.
GD har heller inte besökt det lilla bageriet i modern tid.
– Jag har frågat lite i familjen och det verkar som om tidningen var här och gjorde ett reportage på 50-talet. Sedan dess är det ingen som har blivit insläppt, säger Helen Sjöberg med ett skratt.
Hon är sambo till ägaren Henrik Sundin och arbetstränar på halvtid i bageriet.
Sundins har helt enkelt hållit en väldigt låg profil. Man har bakat sina pepparkakor och låtit ryktet göra jobbet.
Och det har fungerat. I snart 70 år.
– När Henka och jag flyttade in i hans föräldragård här 2000 tog vi samtidigt över bageriet. Då sa de åt oss att lägga ner. ”Det är inte lönsamt”. Men vi stretade på, säger Helen Sjöberg.
Inne i bageriet luktar det underbart av nygräddade så där nästan på gränsen till lätt brända pepparkakor.
– En bagerihemlighet, ler Helen Sjöberg när vi nyfiket undrar hur länge kakorna ska vara inne i ugnen.
Pepparkaksbaket går till precis som hemma i köket. Fast i större skala.
Med några dagars mellanrum sätts en deg på 200 kilo som efter att ha fått ligga och mogna i minst två dagar bakas till ungefär 40 000 kakor. 20 000 om dagen hinner man med.
Den gamla mekaniska bakmaskinen som för övrigt är tillverkad i Järbo kavlar och stansar de blomformade kakorna direkt på plåten.
Det gäller att hela tiden stå beredd med en ny plåt.
Efter lagom lång gräddning och avsvalning skakas pepparkakorna av plåten, och packas för hand i de bruna plastburkar som sedan några år har blivit kännetecknande för Sundins pepparkakor. De stora, blanka plåtburkarna är ett minne blott. Av kostnadsskäl.
– När vi slutade med dem för 2,5 år sedan kostade de tolv kronor styck i inköp. Det går inte, säger Helen Sjöberg.
Men visst finns efterfrågan. En företagsbeställning inför julen packades i plåtburkar som företaget självt köpt in och levererat till bageriet. Kanske kommer plåtburken att återuppstå?
Henrik Sundin och Helen Sjöberg har allt en del tankar på satsningar. Men allt handlar om att bestämma sig för vilken väg man vill gå. Att fortsätta som litet familjeföretag eller anställa? I så fall krävs en stabil orderingång året runt. Då måste man marknadsföra sig. Med framgång.
– Jag levererar faktiskt vår första burk till Stockholm i veckan, säger Helen Sjöberg stolt.
Det visar sig att hon började prata pepparkakor med ägaren till en Gul&Blå-butik, och det slutade med att hon bad att få en burk skickad till butiken.
– En klädbutik på Regeringsgatan som ska bjuda kunderna på pepparkakor. Någonstans får man börja, skrattar Helen Sjöberg.
Bageriets historia finns förträffligt nog nedtecknat av Valbokändisen Lars-Erik Wretblad. Därför kan vi slå fast att bageriet är Valbos äldsta. Kanske till och med Gävles äldsta. Och att Gunnar Sundin efter några år som bagarlärling köpte hela verksamheten av dåvarande ägaren Nordin för 5 000 kronor år 1938.
Några år senare bytte han ut den vedeldade ugnen och satsade helhjärtat på pepparkakor. Sedan tog sönerna Lars och Anders Sundin över.
Och nu är det alltså Gunnar Sundins sonson Henrik Sundin som äger och driver verksamheten.
På samma småskaliga sätt som då.
– Vi bakar enligt grundreceptet från Gunnar. Varför skulle man ändra på något som funkat så bra? säger Helen Sjöberg.
































