Bakgrunden är förstås diskussionen om dioxin. Ett mycket farligt gift som främst barn och "kvinnor i barnafödande ålder" ska passa sig för.

Strömmingen lämnas därmed till oss vuxna som inte tänker skaffa fler barn. Frågan är bara om vi är tillräckligt många för att hålla det småskaliga fisket längs vår kust vid liv. Annars får fiskarna ägna sig åt att röka lax i stället.

Och här kommer den ironiska tvisten: Om det småskaliga fisket slås ut kommer kvoten i stället att fiskas upp av skrapbåtarna. Fångsten landas i Norrsundet och lastas på långtradare som kör till Danmark. Där blir fisken till fiskfoder som sedan fraktas till de norska laxodlingarna. Vars kunder bland annat är de fiskare som tidigare försörjde sig på strömmingfiske. Som röker laxen och säljer den på torget. Det blir många mil med lastbil mellan Bönan och Stortorget...

Enligt någon EU-regel får dioxinfisk inte användas för foderproduktion, men om jag förstått kryphålen rätt gäller det bara för fiskarna att landa en fångst som inte går att sälja för att genast få tillåtelse att märka om den till foderråvara.

Det är sedan "tillverkningsindustrins ansvar att se till att gränsvärdena inte överskrids, och att reningsprocesser utvecklas" skriver Fiskeriverket på sin hemsida.

Naturligtvis provtas även den norska laxen och får inte säljas om den skulle ha passerat några gränsvärden. Men vi ska komma ihåg att i realiteten är det väldigt små mängder av den strömming som landas längs Gästrikekusten som faktiskt överskrider dioxiongränsvärdet. Merparten är finfin matfisk. Som jag äter med behållning. Med lingonsylt. Jag har förstått att det är en västkustgrej, men det är så jag är uppfostrad.

Konsum börjar i dagarna sälja sin egen ekologiska Änglamark-mjölk i butiker i hela landet. Den tillverkas i Hedemora. Gefleortens tillverkas i Hemsta. Jag vet vilken jag väljer.