Tåget från Stockholm i torsdags var en kvart försenat innan vi ens lämnat stationen. Två oplanerade stopp längs rälsen senare var vi plötsligt en halvtimma efter tidtabell.

Redan där hade det varit på sin plats med en förklaring. Eller en ursäkt från SJ:s sida. Men sånt sysslar man uppenbarligen inte med.

I stället meddelade tågpersonalen i högtalarsystemet att man varit i kontakt med Tågkompaniet och att de minsann inte behagade vänta. Så resenärer till Falun, Bollnäs och Ljusne skulle få vänta en timma på nästa respektive tåg i Gävle.

På sättet hon sa det och med tonläget hon använde underströk hon att det var Tågkompaniet som därmed ställde till det för de stackars resenärerna. Eftersom de valde att inte vänta in det försenade X2000-tåget vi reste med. Att det var ett försenat SJ-tåg, ett X40 på väg söderut, som var den ursprungliga orsaken till att förseningen uppstod talade hon såklart tyst om.

Jag har full förståelse för att det är trångt på spåren. Att en försening ofta leder till ytterligare förseningar eftersom man inkräktar på andra tågs tillgång till spåren. Men borde inte SJ kunna kosta på sig en smula ödmjukhet? Försöka bygga upp lite förståelse inför den stundande vintern med alla dess ofrånkomliga förseningar och tågstopp? Det kostar inget att be om ursäkt.

Det här är min sista krönika på ett halvår. När ni läser det här sitter jag troligen hemma vid köksbordet och matar niomånaderssonen med havregrynsgröt. Efter det tar vi troligen en tur med vagnen i höstvädret. Låter storebror sparka lite i lövhögarna på väg till förskolan.

Jag tömmer mejlen då och då och svarar om och när jag har möjlighet. Men räkna inte med svar samma dag.

Sköt om er. Vi ses i maj.