Får vi ett bättre samhälle genom fosterdiagnostik?

Designa ditt ofödda barn och välj bort de foster som inte är ”perfekta”.

Framtiden är här och dagens teknik möjliggör detta, så varför inte ta chansen?

Det verkar i alla fall vara det som svenska politiker vill åstadkomma genom att erbjuda fosterdiagnostik till gravida kvinnor. Den frågan bar jag med mig efter att ha besökt konferensen ”Fosterdiagnostik – individer och samhälle” som det Nordiska Ministerrådets kommitté för bioetik nyligen anordnade i Oslo.

De nordiska länderna representerades av gynekologer, barnmorskor, genetiker, etiker och enstaka journalister och politiker. Det svenska deltagandet var i särklass lägst. Konferensen tycks inte heller ha lämnat några spår i Sverige.De nordiska länderna förhåller sig mycket olika till fosterdiagnostik. Danmark är det mest radikala landet och erbjuder alla gravida kvinnor gratis fosterdiagnostik. Denna strategi leder till att man med 85 procents säkerhet kan upptäcka 90 procent av alla foster som har en ­extra kromosom.

I Norge erbjuds fosterdiagnostik endast om det finns särskild risk för genetiska förändringar. På Island tillhandahålls undersökningen till ”självkostnadspris”. Finland erbjuder gratis fosterdiagnostik från graviditetsvecka tio. I Sverige har vi sedan 2006 en lag om genetisk integritet enligt vilken alla gravida kvinnor ska erbjudas en allmän information om fosterdiagnostik. Lagen säger dock inget om att samhället aktivt ska söka efter kromosomavvikelser, vilket landstingen gör ändå.

På konferensen ställdes frågan varför samhället söker efter foster med kromosomavvikelser. Ingen tillstod att samhället blir bättre utan personer med Downs syndrom. I Danmark har man emellertid räknat ut vad det kostar att ta hand om personer med detta tillstånd. Om färre personer med Downs syndrom föds innebär det en ”samhällsekonomisk besparing”. I Sverige finns mig veterligen inga sådana beräkningar. Att man gjort det i Danmark är häpnadsväckande och för tankarna till en rasbiologisk ideologi.

Varför erbjuder då det svenska samhället denna verksamhet? Det kan inte vara fråga om att uppfylla ett vårdbehov för fostret, det finns ju inget som kan behandlas. Inte heller är det en form av sjukdomsprevention eller symtomlindring.

Föräldrar till barn med Downs syndrom säger inte att de lider. Deras barn lider inte heller, men kan diskrimineras genom samhällets attityder och fördomar. I dag har samhället en helt annan syn på funktionshinder än för 40 år sedan då metoder för fosterdiagnostik började användas. Man levde då med ett rasbiologiskt och arvs­hygieniskt tänkesätt som inte minst avspeglade sig i vårt bruk av tvångssteriliseringar.

I dag får barn med Downs syndrom gå i vanliga skolor och får i allmänhet det stöd de behöver från samhället. Viljan att söka efter kromosomavvikelser finns dock kvar. ­Politikerna har valt att bekosta fosterdiagnostiken och erbjuda den till gravida kvinnor som om man letade efter någon allvarlig sjukdom, som man kan göra något åt. Gravida kvinnor tycks efterfråga garantier för att de bär på ett ”perfekt foster”. Politikerna i landstingen är rädda att inte ställa upp på gravida kvinnors efterfrågan. Riksdagspolitikerna uttalar sig inte.

Faktum kvarstår – när samhället bekostar fosterdiagnostik är det en tydlig markering att man vill minska antalet barn födda med kromosomavvikelser. Och därmed att människor med utvecklingsstörning inte är välkomna i vårt samhälle. Jag menar att detta är helt fel.

Blivande föräldrar kan vilja designa sina barn intill perfektion. Men är det verkligen självklart att någon överhuvudtaget får ta reda på någon annan människas genetiska uppsättning av ren nyfikenhet? Jag anser inte det. Barn – eller foster – är inte någons egendom!

Inom ett par år kommer vi att enkelt kunna fastställa alla möjliga genetiska avvikelser hos foster. Anlag för fetma, högt blodtryck, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar är bara några av de hundratals ärftliga tillstånd man kan leva ett långt och gott liv med. Teknologin för allt detta finns runt hörnet.

Men det kan inte vara en uppgift för samhället att ordna med. När samhället gör det så är det en ny form av arvshygien/eugenik. Jag tror inte att fosterdiagnostik med syftet att eftersöka foster med Downs syndrom eller andra anlag kan förbättra vårt samhälle och samhället bör därför avstå från sådana undersökningar.

Rurik Löfmark

docent i medicinsk etik, f.d. överläkare Gävle,

rurik.lofmark@telia.com