Titti Schultz finns på facebook, flera gånger om faktiskt, men det är inte jag, någon av dem. Jag hakade aldrig på facebook och de flesta tyckte att jag var galen.

Att inte ha FB är skönt, telefonen ringer hela tiden, mailkorgen är överfylld och det räcker bra så. När jag frågar dem som tycker att jag verkligen måste eller borde skaffa facebook varför de känner så svarar de flesta att jag kan få kontakt med gamla kompisar till exempel. Jag tycker att det verkar som att facebookfansen har mycket mera tid än jag, de har tid att hålla kontakten med dem de gått skolans samtliga årskurser med och vad festligt att få kontakt med alla man konfirmerade sig med, inklusive prästen.

All den där tiden skulle jag gärna vilja ha. Jag har fullt sjå att försöka fokusera på mina närmaste verkliga vänner. Visst är jag avig? Tråkig? Eller så väntade jag helt enkelt på att rätt sociala media för mig skulle dyka upp och nu har det gjort det. Det har funnits i flera år men nu har det verkligen tagit fart. Nu flyger det, jag har fått en fågel på hjärnan, min nya religion är Twitter.

Jag följer dem jag vill och det kan vara för mig kända eller okända personer, jag följer dem för att de gör, tycker och säger intressanta saker. Det fungerar på samma sätt åt andra hållet, vill du följa mig gör du det så länge du tycker att det är roligt men jag behöver egentligen inte engagera mig. 140 tecken, inte mer, det är vad du har på dig för varje inlägg. Det blir inte en massa onödigt, däremot ofta finurliga och genomtänkta saker.

Det är ett smidigt sätt att komma i kontakt med folk som du aldrig skulle kunna hitta eller kontakta annars. Är det nu så att du till varje pris vill komma i kontakt med folk från förr kan jag berätta att jag bland annat hittat en före detta kollega via twitter. Jag får jobbförfrågningar, jag följer företag, politiker och nyhetstwittrare, debattörer, driftiga och drivna människor, jag hittar helt vanliga okända människor som har kloka, roliga och bra grejor på gång och jag kan via twitter bjuda in gäster till radioprogrammet jag jobbar med. Det är snabbare och rappare.

Mitt kontaktnät har växt massor och på ett sätt jag väljer själv. Det känns enkelt och är inte privat även om jag kan vara så personlig som jag vill. Det går inte att vara hemlig och ha fuffens för sig på samma sätt som på facebook. Några otrohetsaffärer skulle inte gå obemärkt förbi till exempel… Flera av mina vänner säger att de slutat använda facebook, nu använder de bara twitter.

En av de mer oväntade twitterkonversationer jag haft utspelade sig under en bussresa, jag svarade på en tweet som skådisen Alec Baldwin skrivit hemma i USA. Han svarade direkt och vi skickade några tweets fram och tillbaka till varandra, me­dan jag satt på en buss på väg ut på vischan utanför Gävle faktiskt! Jag lovar dig, detta är mycket roligare, vill du inte skriva massor själv så har du alltid trevligt sällskap i ditt twitterflöde.

Bestämmer du dig för att haka på så twittra mig och ­berätta, jag lovar att svara alla!

Med vänlig hälsning: @tittischultz

TITTI SCHULTZ