Eftersom matematik och siffror redan då var min största obegåvning hade jag lite svårt att förstå detta. Fyra miljarder – det var många, många fler än jag kände. Förmodligen många fler än det bodde i hela Sätra och Hille och Bomhus tillsammans. Och inte visste jag då att jag själv var världsmedborgare nummer 3,312,591,891. Med andra ord, i början av mars 1965 levde 3,312,591,890 människor som var äldre än jag. I dag är de inte lika många av förklarliga skäl, men det fylls istället på underifrån i en stadigt ökande takt. Frågan är om ens kaninerna orkar hålla jämna steg med oss.

Under tiden ni har läst såhär långt har vi blivit ytterligare några fler på jorden, och de barn som går i lågstadiet i dag får veta att det numer finns sju miljarder människor på jorden. Sju miljarder! Det är hisnande många. Nästan lika många människor som Sveriges rikaste kvinna, Lottie Tham, har kronor på banken. Än i dag har jag svårt att relatera till så höga siffror. Min son, till exempel, är tre miljarder människor yngre än jag. Tanken svindlar! Mellan mig och Miss Bomhus hann det också födas ett par hundra miljoner människor – inte konstigt då att vi tycker lite olika ibland.

En sak blir i alla fall tydlig när man börjar tänka på sådana här saker: Man ska inte tro att man är nån! Om man så har flera hundra vänner på facebook, eller nyare bil än grannen, så är man lik förbannat otroligt oviktig. För om man ställer sig lite bredbent som Edvard Persson och ser det lite grand från ovan så är ju vi människor faktiskt bara en stor och högljudd myrstack. Vad spelar det egentligen för roll om en av sju miljarder gjort en misslyckad bröstförstoring?

Själv har jag länge retat mig på en droppande kran i badrummet. Och det som retar mig mest är ironiskt nog att det droppar för lite. Själv klarar jag faktiskt inte av att byta en packning. Så i stället går jag här och retar upp mig. Och ungefär var tjugonde sekund, dag ut och dag in, släpper kranen ifrån sig en liten droppe som med ett ljudligt PLOINK landar i badkaret. Och det är när jag står där och retar upp mig mer och mer för varje PLOINK jag önskar att jag kunde sätta på mig Edvard Persson-byxorna. Då skulle jag kanske inse att majoriteten av de där sju miljarderna skulle vara väldigt glada om de över huvud taget hade tillgång till vatten. Kunde de sedan få en egen kran också så skulle de nog gladeligen stå ut med en läckande packning. Och lyfter man blicken ännu högre så skulle man kanske förstå att vår lilla planet bara är en liten himlakropp i ett pyttelitet solsystem i ett litet hörn av ett ändlöst universum – och man borde vara oändligt tacksam över att man mot alla odds ens finns till. Och det skulle jag nog vara också. Om bara krandj-n ville sluta droppa.

LARRY FORSBERG

(P.S: om du vill veta din plats i ordningen kan du kolla på : http://www.bbc.co.uk/news/world-15391515)