För dem som känner mig verkar det naturligtvis helt otroligt. Inte för att de anser mig vara så bra att jag inte kan bli en bättre människa – även om de naturligtvis tänker så också – utan för att jag är känd för att inte vara öppensinnad då det gäller saker som på minsta vis kan klassas som mumbojumbo.

Och dit räknas ju hypnos. Inte i lika stor utsträckning som tarotkort, auraläsning och astrologi såklart, men företeelsen hör trots allt hemma på trollerisidan av verkligheten, tillsammans med akupunktur, taktil massage och annat tvivelaktigt.

Hypnosen var dessutom ganska weird. Åtminstone för en flumföraktande person som jag. Jag försattes i trans och det talades endast till mitt undermedvetna under hela sejouren.

Jag gick inte till hypnotisören helt frivilligt ska sägas. Eller frivilligt var det såklart, ingen tvingade mig, men jag fick så att säga en vänskaplig knuff dit. Jag fick nämligen ett presentkort på min 36-årsdag. Av min fru – den inte alls lika mumbojumboföraktande Camilla – och jag ville inte vara sämre än att jag i alla fall provade.

Jag valde att hypnotisera bort ett litet kontrollbehov jag tampats med i några år och som på senare tid gjort så att jag haft svårt att ­fokusera på det jag gör. Jag försöker liksom – på grund av rädslan att inte ha kontroll – kontrollera saker på andra ställen medan jag förment sysslar med något annat. Fattar ni?

Jag låtsaslyssnar på folk och tänker samtidigt på hur det går på ett annat ställe för ­någon annan, typ. Eller jag kan komma på mig själv med att liksom fejka fia-med-knuff-spelande med min son fast jag egentligen tänker på morgondagens arbetsuppgifter på jobbet.

I och med detta har jag ju inte kontroll ens över det jag gör just då jag gör det och resultatet av mitt så kallade kontrollbehov blir att jag aldrig har någon kontroll alls.

Fast detta var ju förut. För några dagar sedan. Nu är detta borta som genom trolleri. Eller hypnos som det ju heter.

Om jag är helt botad återstår väl att se när veckorna går men bra mycket lättare att leva i nuet har det blivit.

Och på så sätt är jag alltså nu en bättre männi­ska. Kanske inte så mycket för att jag ibland vandrar i väg i tankarna när vuxna människor pratar om något trist med mig – det gör mig möjligen till en bättre kollega eller bättre mingel-partydeltagare eller så.

Men det faktum att jag (om det nu håller i sig detta trolleri?) verkligen ÄR med min son då jag är med min son, det gör mig till den bästa människan i världen.

Dessutom är jag ju så ödmjuk.

FREDRIK NILSSON