Musiken är hans livsnerv, ett måste, och den finns där hela tiden. I dag mitt i den prunkande midsommaren fyller Max Westin 60 år. En konstig känsla beskriver han det som. Lätt overklig.

De flesta Gävlebor har säkert stött på Max Westin i något musikaliskt sammanhang. Han har varit lärare i kulturskolan, haft visträffar, skrivit och deltagit i musikaler, varit körledare för små och stora, lett sommarkvällar på Engeltofta. Listan kan göras lång.

Senast nu på midsommaraftonen spelade han vid firandet vid Böna sand. Det är en många år lång tradition som inte går att bryta. När vi träffas har han fyra spelningar på Andersbergsskolans skolavslutning bakom sig.

Allt började när Max var tio år och fick sin första gitarr av sin moster. Det har blivit ganska många sedan dess.

– Det var min moster som stöttade mig, säger han. Ingen i min familj var musikintresserad.

Sedan rullade det på. Det var 60-tal och popen exploderade med Beatles och Rolling Stones. Alla bildade band och i höghuset på Sörby där Max växte upp spelades det för fullt.

Men musiken var inget yrke så efter grundskolan utbildade han sig till möbelsnickare i yrkesskolan, på nuvarande Polhem. Sen fick han jobb på OBS i Valbo.

– Men det var inget för mig att laga spånplattemöbler, konstaterar han.

Han sökte och kom in på Stockholms musikpedagogiska institut där han blev gitarrpedagog och sedan dess har musiken varit hans yrke.

Marie Söderquist är Max livskamrat sedan 1980 och de har två döttrar. Somrarna har de tillbringat i Harkskär i ett litet hus på tomten hos Maries föräldrar. Där på Vikstigen bor de nu permanent i ett nybyggt hus i gammal stil, med breda golvplankor, murad spis och pärlspont. Här har Max verkligen fått användning för sina snickerikunskaper.

– Man kan säga att jag har gjort hälften själv och det är fortfarande inte riktigt klart, konstaterar han.

Till Harkskär flyttade de efter sitt äventyr i Singapore. Marie, som utbildat sig till präst, och Max sökte till Sjömanskyrkan i Singapore och fick jobbet i konkurrens med nio andra par. De avvecklade sitt radhus i Strömsbro och i augusti 2001 reste de ut. De båda döttrarna stannade kvar hemma för att gå ut nian och gymnasiet. Året därpå kom de till Singapore och gick i skolan där.

I Singapore jobbade Max som assistent, vilket innebar att han bland annat besökte svenska sjömän som kom dit. Det handlade inte om några fattiga sjömän direkt, men det hindrade inte att de längtade hem ibland.

– Nej, det var besättningen på de svenska lyxkryssare som kom dit med jämna mellanrum, berättar Max. Det var ganska glassigt. Svenska besättningar hade hög status där. Men jag blev alltid inviterad till lunch och jag brukade ta med mig svenska tidningar till dem.

Kontraktet var på fem år, men efter två reste de hem till barn, gamla föräldrar och sitt planerade drömhus. Då fanns inte jobbet på Kulturskolan kvar.

– I dag är det i stort sett kyrkan som är min arbetsgivare, säger han. Jag spelar och sjunger på begravningar, dop och bröllop. Men mest blir det begravningar.

En kontrast till detta är rockbandet med fyra man som spelar med ojämna mellanrum på fester av skilda slag. Det är roligt, det syns. Synd bara att det inte är så ofta numera.

Vad lyssnar då Max Westin själv på för musik?

– Allt möjligt, klassiskt, visa, rock, jazz. Men det är inte så ofta jag lyssnar på musik när jag är ensam hemma. Jag brukar ägna förmiddagarna åt att öva i stället.

Det var min moster som stöttade mig. Ingen i min familj var musikintresserad.

Han har spelat sig fram genom livet och de flesta av oss har hört honom. I dag fyller Max Westin 60 år och firar med öppet hus i Harkskär.

Text: Lotta Hildingsson
Foto: Annakarin Björnström