Vivi-Anne Rahm möter välkomnande i dörren till spårvagnen som hon kallar huset i Gamla Gävle, drygt tre meter brett och 30 meter långt. I dag fyller hon 70 år och njuter i fulla drag av livet. Hon saknar inte jobbet trots att hon genom sitt yrke fått så många möjligheter och genomfört så många olika satsningar.

Jag möter en kvinna som är vital och har en stark utstrålning. En kvinna som har varit föregångare i det mesta i sitt yrkesliv.

Vivi-Anne Rahm startade tillsammans med en kollega den första psykoprofylaxen 1970. De båda barnmorskorna ledde kurser där de blivande föräldrarna fick öva på andningsteknik och avslappning inför förlossningen.

Nästa steg blev ungdomsmottagningen som startade i uppförsbacke i januari 1976.

– Det kom en ny abortlag som gjorde att barnmorskorna fick ta över preventivmedelsrådgivningen, säger Vivi-Anne Rahm. Men det kom inga ungdomar till oss.

Hon frågade landstinget och fick ja till att starta. Ungdomsmottagningen i Gävle var den andra i landet. Bara Borlänge hade hunnit före. Men det gick trögt i starten.

– Jag kände mig som Don Quijote när jag cyklade runt i skolorna. I början kunde jag få tio minuter i en klass och prata preventivmedel. Så småningom blev det en lektionstimme.

Hon berättar att de fick kritik för att de förförde ungdomen, inbjöd till lössläppthet. Frågan var inte okomplicerad.

– För mig var det väldigt viktigt att kunna ge unga den hjälpen.

Hon berättar att hon fortfarande tänker på flera av individerna hon mötte under sin tid på ungdomsmottagningen.

– Jag är fascinerad över hur bra många klarade sig trots allt, säger hon.

I dag är ungdomsmottagningen en naturlig del i samhället och få ifrågasätter verksamheten.

I sitt arbete på ungdomsmottagningen kom Vivi-Anne Rahm i kontakt med olika könssjukdomar. Av en slump fick hon höra talas om en ny sjukdom från England. Det visade sig vara klamydia, en könssjukdom som i dag är välkänd. Det ena gav det andra och slutade med att Vivi-Anne Rahm började forska på just klamydia. Det ledde till en avhandling och 1991 disputerade hon i ämnet. Hela arbetet gjorde hon parallellt med att hon jobbade.

– Det var ganska ovanligt att någon ickeläkare disputerade, säger hon. Jag ville inte gärna berätta vad jag höll på med och tänkte aldrig disputera. Men min handledare övertalade mig att fortsätta.

När så landstinget några år senare inrättade en forskningsenhet sökte och fick Vivi-Anne Rahm jobbet som enhetens chef. I det jobbet handlade det om att handleda och skapa tid och utrymme för de inom landstinget som ville forska. En besvärlig uppgift ända fram till dess att enheten blev en del av Uppsala universitet. Då blev allt mycket enklare.

Hennes arbete har lett till många roliga och positiva saker. Till exempel var hon fem veckor på Grönland i sitt forskningsarbete om klamydia.

– Jag ville hitta en ny provtagningsteknik och visste att klamydia var utbrett på Grönland, säger hon.

Hur gick det då med spridningen av klamydia här hemma?

– När jag slutade låg vi i ett bottenläge men nu verkar det ha exploderat, säger Vivi-Anne Rahm.

Saknar du jobbet?

– Nej det gör jag inte. Jag har jobbat så mycket i livet. Nu känner jag mig fri och vill ta vara på tiden väl medveten om att jag blir äldre. Men jag är glad över mitt yrkesval och alla möjligheter jag fått.

Vivi-Anne och hennes man Håkan reser mycket, närmast väntar tre veckor i Asien – en födelsedagspresent från maken. De går ofta på teater och går och lyssnar på jazz och blues.

Men det viktigaste är storfamiljen som hon kallar sina tre barn med respektive och de åtta barnbarnen. Några av de yngre barnbarnen kommer gärna till farmor efter skolan. På sommaren kommer de alla till huset i Skärså och på vintern till Sälen.

– Barnbarnen, de är gåvan.