– Jag drev länge egen murarfirma med kakelugnar och spisar som specialitet, berättar Rolf. Men för tio år sen, i samband med att jag fyllde 50, så ville jag göra något annat i livet innan yrkeskrämporna hunnit komma.

– Jag sadlade om helt enkelt och sedan tio år har jag haft en önskeroll på fängelsemuseet, som guide och ansvarig för diverse kvällsaktiviteter för företag och andra organisationer. Museet drivs självständigt som en ideell förening med Kriminalvården som delaktig såtillvida att vi reser runt till nedlagda fängelser och säkrar material för framtida generationer att betrakta.

Sången och musiken har han haft med sig ända sen barndomsåren på Tallmon i Skutskär, dit han flyttade från Gävle redan före skoltiden. Sedermera kom han tillbaka och bor numera i en trivsam lägenhet på Öster med bedårande utsikt över stan.

Redan som 15-åring underhöll Rolf Nilsson badgäster och campare på Rullsand och Brämsand, sjöng låtar som ”We Shall Over Come”, ”Where Have All The Flowers Gone”, ”Tom Dooley” och sådana där gamla dängor. Småningom började han sjunga i kyrkokörer och fick pedagogisk hjälp.

– Det ena gav det andra och jag började få uppdrag som förrättare och sångare i samband med borgerliga begravningar, det närmar sig 3 000 nu, och nu på senare år även på vigselceremonier.

Populäraste önskemålen på begravningar?

– ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och ”Där rosor aldrig dör” är ständigt återkommande men mer och mer vill folk höra popmelodier och modernare ballader, som den jag ska sjunga närmast, Leonard Cohens ”Hallelujah”.

”Sång & Betong” har sjungit nationalsången i Gavlerinken/Läkerol Arena många gånger och varit med i några lokala operetter. Han är en särdeles positiv person som definitivt inte har något emot att stå i blickpunkten och avslöja att han fått talets gåva.

– Gillar möten och att umgås med människor, säger han. När jag visar ungdomar från exempelvis särskolor och behandlingshem runt på gamla fängelset och berättar för dem om hur det var förr i tiden känner jag faktiskt glädje och tacksamhet. Jag trivs så bra här att jag vägrar att se fram emot pensionen om ett antal år. Nej, nu ska jag i stället utveckla verksamheten och locka ännu mer nyfikenhet bland kunskapstörstande människor. När jag berättar om livet i cellerna och avrättningarna (den sista skedde 1893) ute på fängelsegården blir folk helt förstummade.

– Jobbet är mitt tredje barn som jag ägnar åtskilligt av min tid åt. Men på 60-årsdagen tänker jag bara ta det lugnt, något Öppet Hus blir det inte. Det krävs alldeles för mycket, att ställa till med en jättefest. Bara så folk vet.