Men nu lägger han borr och sug på hyllan och går ut i sommaren, vilket innebär sommarstugan vid Storsjön.

– Man kan inte lämna patienter mitt i en behandling, men nu har jag bestämt mig, nu blir det skönt att sluta, säger tandläkare Lasse Andenius.

Utan honom hade jag nog inte haft några tänder kvar, tänker jag när vi träffas i hans mottagning, en trappa ner i huset i Villastan. Hur många gånger har jag varit här? Första gången för 20 år sen med en besvärlig tand, som blev till 15 gånger på en månad, tanden varfylldes, jag ringde om så mitt i natten och fick komma direkt, han tömde tanden, jag skrek och han fyllde den provisoriskt, jag fick ont igen efter några dagar... och så vidare. Till slut fick jag operera den, tanden. Sen dess har vi setts en gång om året.

– Här är min egen lilla tortyrkammare! ler han. Det har ändrats så mycket sen jag började, men det är fortfarande världens bästa yrke!

Pappa Bengt var disponent på Monark och Lasse har alltid varit intresserad av allt som rör sig, cyklar, båtar – och bilar. Senaste köpet är en vacker, mycket ompysslad, CV2 – ”den går 70!”. Först funderade han att följa i pappas fotspår och läsa till civilekonom, sen ville han bli läkare men hellre vara kvar i Gävle och till slut blev det fem och ett halvt år på tandläkarutbildningen. Han började där 1962. Sin första praktik öppnade han på stan, ovanför Galleri Larsson på Nygatan, men inrättade med överfulla köer också en praktik hemma där han tog emot på torsdagskvällar. I mitten av 90-talet drabbades han av en stroke, efter det flyttade han hela verksamheten till Villastan.

Hur kan man fortsätta med ett sånt tekniskt finlir till arbete efter en stroke?

– Det var en kamp, men jag skulle tillbaka, säger han. Första tiden satt jag i rullstol, det värsta var när jag och min hustru var ute på stan och folk vi mötte pratade över mig...

Efter ett halvår kunde han gå upp till Södertull, efter ett år började han jobba igen. I dag har han fortfarande ingen känsel i höger hand.

– Jag styr med ögonen, och skulle nån bita en så gör det inget heller!

Envishet och aktivitet, fast mest har det handlat om att hjälpa andra: Han har debatterat de förhatliga amalgamfyllningarna – ”det var skitjobbigt på 80-talet, i dag finns de som tur är knappt längre” – varit aktiv i Gävle Tandläkareförening, samlat in och ”smugglat” begagnade tandläkarstolar till Polen under kommunisttiden.

Hur ska du fördriva tiden nu?

– Nu ska jag vara ledig! Och åka bil och bygga modellbåtar och tapetsera och måla, fråga hustrun! Och skotta snö...

Att gå till tandläkaren är ju inte min bästa gren och jag vet att du fått både presenter och blommor i tidningen för att du tagit dig an de med tandläkarskräck...?

– Ja, men de där med tandläkarskräck finns knappt i dag! Ja, en då,,,haha... Det handlar om att bygga upp ett förtroende. Om man ritar ansiktet som en pilkastningstavla, tio är näsan och där man upplever mest obehag, det där måste man förstå...

Vad tycker du själv om att gå till tandläkaren?

– Jag tycker det är roligt! Men jag vet ju precis vad som kommer.

Men känner du samma lust till yrket?

– Ja! Det är lika roligt i dag som när jag började. Det finns alltid något nytt att lära sig. Jag gillar ju det tekniska, att det är en utmaning. Och att träffa folk!

Det är svårt att sluta efter 42 år, medger han, men säger också att man inte får förlora respekten gentemot patienterna:

– Man ska inte hålla på till man blir så gammal så det blir dåliga fyllningar. Patienterna ska inte lida av att jag vill hålla på!

Han fingrar lite på Pelikanpennan, med inristad signatur, framför honom, ler:

– Den har jag haft sen jag gick i gymnasiet...

Vissa saker lämnar man aldrig.