De hemlösa behöver inte oroa sig. Ann-Marie Tapper tänker fortsätta att hjälpa till med matserveringen som hon tog initiativet till för fem år sedan, trots att hon nu går i pension. Men hon har också fått något annat att kämpa mot. Polion, som påverkat hela hennes liv på olika sätt, har kommit tillbaka.

Hon blev sjuk när hon bara var en månad gammal och blev helt förlamad i vänster arm och skadad i vänster ben. Sju-åtta månader gammal skickades hon till en institution i Skåne. Under 1,5 år där fick hennes föräldrar inte besöka henne. Det var så på den tiden.

– Jag hade en sköterska som blev min mamma. När mamma och pappa sedan kom för att hämta mig kände jag inte igen dem, berättar Ann-Marie Tapper.

– Nu på senare år har jag förstått hur mycket det påverkade mig. Jag blev pappas flicka och fick aldrig någon riktigt nära relation till min mamma, för min ”mamma” var ju min sköterska.

Ann-Marie Tapper minns skoltiden i Kastets skola med blandade känslor. Läraren var snäll, men som handikappad blev Ann-Marie mobbad.

– Alla som var svaga på något sätt var ju utsatta. Men jag var stark, jag försvarade andra som mobbades, säger hon.

Mot killarna byggde Ann-Marie upp en mur.

– Jag tänkte att mig vill ingen ha för jag var ju handikappad. Men en dag råkade en av killarna ta sig över den där muren. Det var Hasse. Vi förlovade oss innan jag gått ut skolan. Det var enda gången min snälla magister skällde ut mig, säger hon.

16 år gammal flyttade Ann-Marie ihop med sin fästman och dagen innan hon fyllde 17 år föddes dottern Marie.

– Det var inget misstag. Hasse var nog mindre mogen än jag fast han var sex år äldre. Vi gifte oss när jag fyllt 18, säger hon

Efter 15 år blev det skilsmässa och ett nytt kapitel i livet började.

– De hade satt mig på pension fast jag inte alls ville det. En dag bestämde jag mig för att jag måste göra något. Jag gick till arbetsförmedlingen och sa att nu får ni ta min pension. Jag vill arbeta. De blev väldigt förvånade, säger hon.

Ann-Marie Tapper fick vikariat, först på Sätra elevhem och sedan på Strömsbrohemmet, men kände att hon ville göra något eget och öppnade en butik med barnkläder och mammakläder på Norra Slottsgatan.

– Det är väldigt roligt, men jobbigt. Jag var där nästan dag och natt, och jag kände att kroppen började streta emot.

Hon sålde butiken och öppnade en ny, mindre, men märkte att det blev allt svårare att klara arbetet.

– Mina knep svek mig. Jag hade ju kunnat göra allt med en hand, rulla upp håret till och med. Nu kunde jag inte hänga upp kläder på galge, berättar hon.

Det tog tid innan hon förstod att det var polion, som legat latent i alla år, som hade börjat blomma upp igen som postpolio. Den här gången angreps de delar av kroppen som klarade sig förra gången. Ann-Marie Tapper kan inte längre äta vanlig mat och inte köra bil. Men hon tänker kämpa emot så länge som möjligt.

När hon måste släppa affären fick hon i stället anställning hos Bomhus Röda korskrets, som hon själv varit med och startat flera år tidigare. Att arbeta för de hemlösa kändes självklart. I dag är matserveringen som hon tog initiativet till väl etablerad. Sponsorerna hör själva av sig och arbetsgruppen klarar sig utan henne när det kniper.

Hon har lovat jobba ideellt en dag i veckan, så länge hon kan.

– Det är ett supergäng, de förstår att jag är trött ibland. Jag har alltid tänkt mest på andra, men nu måste jag göra det så bra som möjligt för mig själv, säger hon.