– Jag har alltid haft en berättarlust och tycker fortfarande att idrott är fascinerande. En tävling kan vara det allra bästa dramat och det är ett privilegium att vara den ciceron som förmedlar dramat till publiken, säger Jacob Hård.

Han kommer till SVT-huset raka vägen från sjukgymnasten och sätter sig i en av kaféets svarta fåtöljer. Åren som löpare, sist som orienterare, börjar göra sig påminda.

Innan denne Lidingöpojke och sladdbarn med två äldre bröder, fria tyglar och mycket fantasi, gjorde entré i sportens värld, lekte han indianstam med kompisarna. De hade sina egna kultplatser, språk och riter. Han roade sig med att skriva handböcker och ritade kartor över gömställena, kanske inspirerad av pappan militärofficeren.

Den första sportsliga händelsen har en tydlig tv-prägel. Familjen samlades kring apparaten och följde noga ishockey-VM. Åttaårige Jacob blev så inspirerad att han skrev ett fantasireferat.

Eget sportidkande började han inte med förrän i tioårsåldern och då med besked. Tillsammans med kompisarna var han med och startade IFK Älgen. Han spelade både ishockey och fotboll. Berättarlusten fick sitt utlopp i klubbens tidning, som gavs ut i åtta exemplar medelst skrivmaskin, egna teckningar och karbonpapper.

Allvar blev det i och med OS i Mexiko City 1968, ungefär samtidigt som han började tävla i löpning (han vann guld i tre Svenska Dagbladsstafetter).

– Jag sög i mig allt som hände under OS, precis allt. Det slogs många världsrekord. Det var stort när Bob Beamon slog världsrekord i längdhopp med 8,90. Ett osannolikt resultat.

Språnget till Sveriges Radio var närmast självklart, och tidigt påtänkt. Men efter tio år var han sugen på något nytt: TV. Där verkar han än i dag som kommentator för längdskidor och friidrott.

– I radion gällde det att måla upp bilden, i tv:n att hjälpa publiken att tolka bilden. Den största kicken är att göra bildreportage, sport är ju otroligt bildmässig. Min styrka är känslan för tajming, att veta när jag ska bygga upp stämningen inför ett avgörande.

Stämningen och inte minst de egna känslorna blir som starkast då en talangfull idrottare mot alla odds bryter sig igenom. Som då Torgny Mogren oväntat vann VM-guld i Falun 1993.

– Det var en stark upplevelse. Jag blev både lycklig och rörd.

Livet utan sportens känslomässiga kick skulle vara mycket fattigare.

– I sina bästa stunder tillför sport samhörighetskänsla, gemenskap, underhållning och drama.

Eyal Sharon Krafft/TT Spektra