Gefle IF:s unge Johan Walldén är den mest lovande medeldistansare vi fått fram på många år i den här stan. I höstas var han med och plockade poäng i Finnkampen, och nu har vi gott hopp om att han ska kvalificera sig till de stora internationella mästerskap som väntar.

Ändå platsar han med sina 3.47,75 knappast på 1500-meterslöparnas 300-i-topp-lista i världen under säsongen som gick.

Låt oss jämföra honom med Stig Lundquist från Sportarna (Gefle SGF). Inför OS i London 1948 var han på 25:e plats i världsstatistiken. En riktig storstjärna, med andra ord.

Men i Gävle var Stig ändå bara nummer 5. Det fanns fyra killar i stan som var snabbare än han på 1500 meter!

Henry Eriksson, Gösta Bergkvist, Ingvar Bengtsson och Olle Åberg hade alla bättre personliga rekord.

Man får säga att Stig hade otur. Han fick alltid stå i skuggan av omskrivna stjärnor, och så kan man väl säga att det är den här gången också.

För trots att han fyller 85 år i morgon så är det förstås någon som är värre.

Folke Alnevik fyller 90.

Och det redan i dag.

Folke var inte medeldistansare. Han sprang för det mesta 400 meter och bytte klubb flera gånger under sin karriär. Just 1948 tävlade han för I 14 IF, och det var inget konstigt med det eftersom han var yrkesmilitär. Officer i det civila, som vi gamla sportskribenter kan frestas skriva ibland.

Han växte upp i Bollnäs men började tävla för Gefle IF 1941 då han fick jobb på regementet. Det var också under GIF-tiden som han slog igenom som löpare på nationell elitnivå.

Men I 14 hade också en hårdsatsande idrottsförening, och för att få så bra träningsförhållanden som möjligt tvingades unge Folke byta klubb efter 1943 års säsong. Han blev kvar i I 14 IF till 1948 (med undantag för 1947 då han gick på kadettskolan i Karlberg och tävlade för Stockholms Studenters IF). Sedan avslutade han karriären i Sportarna (Gefle SGF).

Som officer hade han många spännande FN-uppdrag innan han pensionerades i början av 1970-talet och satsade på en civil karriär som fritidschef i Älvkarleby kommun.

Det var också främst under den tiden som han blev känd som pådrivande kraft inom golfen i distriktet. Banchef på Gävle Golfklubb i ett antal år och en av de pådrivande bakom bildandet av Älvkarleby Golfklubb.

Därtill var han i tolv år ordförande i Gästriklands Friidrottsförbund och länge styrelseledamot i Svenska Friidrottsförbundet.

Som löpare blev han studentvärldsmästare på 400 meter 1947 och bronsmedaljör i stafett såväl vid EM 1946 som OS 1948.

Och olympisk medaljör blev faktiskt ingen av de andra herrarna på bilden trots att både Olle Åberg och Gösta Bergkvist länge tillhörde den absoluta världseliten. De var ju en del av Sven Rohléns gäng på brandkåren i Gävle, och där fick man knappt anställning om man inte var landslagsmässig i friidrott.

Båda två ingick i det stafettlag på 4x1500 meter och 4x1 mile som 1947-1949 slog fyra världsrekord och ograverat representerade Norden i en ”landskamp” mot USA 1949. Och vann.

De tillhörde den internationella eliten även individuellt. Gösta var världstrea på 1500 meter 1947, Olle var snabbast av alla på 1500 meter 1951 och slog världsrekord på 1000 meter 1952 – vid den tid då Gösta började varva ner som aktiv och i stället ta ansvar som ledare i Gefle IF.

Stig Lundquist från Axmarby gick sin egen väg. Valde att tävla för Sportarna och fick trots att han alltså helt klart tillhörde den översta svenska eliten ge sig för de starka GIF:arna när det verkligen gällde.

GIF försökte åtskilliga gånger värva honom, men han valde att stanna av lojalitetsskäl. Det är möjligt att det kostade ­honom ett antal pallplatser i de stora sammanhangen.

Men det är trots allt bara spekulationer, och så här 60 år senare grämer han sig inte över det. Han minns helst segrarna, och de var många nog.

Ulf Kriström