I dag spelar Gefle IF hemma mot Djurgården.

En ointressant match mot ett bottenlag i allsvenskan?

Det är kanske lätt att tänka så när man året runt kan välja och vraka bland elitidrottens ädlaste russin. Vi är ju i den här stan välsignade med Brynäs i ishockey och GIF i fotboll, och tröttnar vi på det utbudet kan vi åka till Sandviken och se världens bästa bandy i världens kanske modernaste arena.

Men det har inte alltid varit självklart att vi i Gävle ska ha fotboll av högsta klass. Det slog mig när jag förra helgen bläddrade bland gamla urklipp och hittade ett där Gefle IF i oktober 1973 firade en säsong som varit lite extra framgångsrik med middag och fest på Gefle Vapen, hurrarop och tal och skål på skål.

– Må nu detta hissåkande i seriesystemet äntligen vara slut, sa sektionens ordförande Thorgny Axelsson och höjde sitt glas.

GIF hade då kvalificerat sig till division II, som var serien närmast under allsvenskan. Vilka lag de hade mött under säsongen har jag inte orkat forska efter, men det var väl Hudiksvall, Sandåkern och sånt. Tror att jag någonstans såg en rubrik om Byske. Och i en kvalmatch i Iggesund blev det 3–1 mot Friska Viljor från Örnsköldsvik.

Att få möta Djurgården var en omöjlig dröm för det laget, som ändå bestod av en massa talangfulla spelare som Janne Åkerblom och Matts Olsson.

Just det året gick Brynäs visserligen upp i allsvenskan och stal det mesta av uppmärksamheten, men den glädjen varade bara i en säsong och efter det är det Gefle IF som varit nummer 1 i stan.

Thorgny Axelsson dog för många år sedan. Det hade varit underbart om han fått uppleva alla dessa år då Gefle IF blivit ett etablerat allsvenskt lag. Han hade varit gammal nu om han fått leva, och förmodligen hade han haft problem med sina onda knän. Men han skulle aldrig ha avstått från en hemmamatch mot Djurgården.

I allsvenskan!

Så ta och hedra Thorgny och gå på matchen. Allsvensk fotboll är faktiskt fest.

Ulf Kriström