GIF har skämt bort oss med att erbjuda allsvenska matcher vartenda år sedan 2005. Det är alltså sjunde säsongen i rad som klubben spelar i högsta serien, och om nu någon tycker att det inte är något att skryta med så kan vi meddela att det bara är sju klubbar till av de 16 i serien som under alla dessa år lyckats undvika att åka ur. Konkurrensen är verkligen stenhård, så det är ingen självklarhet att vi ska ha ett lag från Gästrikland i allsvenskan.

Det är till och med så att vi ­sedan Gefle IF åkte ur i mitten av 1980-­talet helt saknade allsvensk fotboll fram till det att klubben gick upp igen hösten 2004. Det är den längsta period vi någonsin haft utan elitfotboll i Gästrikland, så nog är det lite märkligt att inte fler människor går och ser GIF även om arenan är undermålig.

Vi har ju dessutom något så viktigt som fotbollskultur här. Det var till och med här som allting startade när Robert Carrick i slutet av 1880-talet klev i land med en boll under armen.

Han hade kommit till Gävle redan som barn när pappan flyttade hit för att starta en affärsrörelse men skickades hem efter några år för att få sin utbildning i engelska skolor.

När han återvände var han i tonåren och full av iver att få visa sina svenska vänner en ny lek som var hur rolig som helst.

Robert gick med i Gefle IF, den enda idrottsförening som fanns här vid sidan av läroverkets, och satte igång med att lära alla klubbkamrater hur fotboll gick till.

De hjälptes åt att snickra till målställningar och sy bollar, och de letade ivrigt men inte särskilt framgångsrikt efter en öppen yta som var tillräckligt stor för en riktig fotbollsplan. De fick nöja sig mindre plättar, som Militärskolans (nuvarande Borgarskolan) övningsplan och ibland kanske Skyttegården ett par kvarter närmare stan. Framställningar till de styrande politikerna om arenaproblemet ledde inte till någonting.

Redan för 115 år sedan hade alltså Gefle IF:s fotbollsgrabbar etablissemanget emot sig, men det hindrade dem inte från att få fram Sveriges bästa lag.

GIF utklassade både AIK och Djurgården (det var i hamnstäder som Göteborg, Stockholm och Gävle som fotbollen först fick fäste) och tog hem von Rosens pokal för alltid efter att tre år i rad ha vunnit turneringen där den var uppsatt som pris.

Och alla dessa matcher spelades således borta eftersom det inte fanns någon plan i Gävle.

Grosshandlarsonen Emil Matton var en av alla de Gävleynglingar som föll pladask för den nya sporten. Han var dock inte tillräckligt bra för att ta en plats i laget, så han fick bli linjedomare i stället. Från den positionen kunde han troligen konstatera att varken AIK eller Djurgården egentligen hade sämre lag än GIF – men de hade inte en sådan härförare som Robert Carrick. Han var alltid bäst på plan och en självklar ledargestalt.

När Carrick närmade sig 30-årsåldern tyckte nog pappa att han lekt färdigt och att det var dags att föra familjens affärstraditioner ­vidare. Roberts insatser som aktiv ebbade ut, och Gefle IF:s ställning som bäst i Sverige var inte längre lika självklar. Inte ens när klubben fått tillgång till de Mattonska vretarna vid Gavleån och en enkel idrottsanläggning där det till och med gick att spela matcher byggdes där.

Fotbollen spreds också snabbt över landet, och konkurrensen skärptes för varje år.

Men fotbollskulturen var etablerad i Gävleregionen. Nya klubbar som IFK, GSGF och GGIK bildades just för att det fanns en massa unga grabbar som ville spela fotboll, och även i bruksorterna runt om bildades klubbar. Naturligtvis även i Sandviken, där både SAIK och framförallt SIF blev framgångsrika.

Dessförinnan hade Gästrikland vunnit den svenska fotbollsveckan för distriktslag 1924 och Brynäs svenska mästerskapet 1925.

SIF gick upp i allsvenskan 1929, och klubben skulle komma att spela 21 allsvenska säsonger fram till 1961 då SIF:s era som storklubb tog slut i och med att klubben åkte ur.

Under ett par år på 1930-talet spelade även Gefle IF i allsvenskan. Det blev en dans på slak lina, och det enda avtryck i historien som dessa säsonger gav var att måltjuven Hogga Karlsson gjorde 20 mål, ett GIF-rekord som står sig än i dag men som Hasse Berggren gärna vill slå innan han slutar med fotbollen.

År 1961 åkte Sandvikens IF ur allsvenskan, och under nästan en 20-årsperiod var det i huvudsak fyra klubbar som kämpade om att vara bäst i distriktet: Gefle IF, SIF, SAIK och Brynäs.

Det var många härliga derbyn, men i gengäld var det ingen av klubbarna som stack ut och kunde konkurrera på riktig elitnivå. Med undantag då för Brynäs, som gjorde en allsvensk säsong 1974 då ishockeyspelarna fortfarande fick hålla på med fotboll på toppnivå.

1979 tog Gefle IF över fotbollsverksamheten från Brynäs, och det var då den elitsatsning som så småningom resulterade i dagens svit på sju allsvenska ­säsonger egentligen inleddes.

Redan 1982 kvalade sig GIF upp i allsvenskan men åkte ur igen ­efter två dramatiska säsonger, och under resten av 1980-talet var det Strömsbros damlag som var ­distriktets hetaste.

Strömsbrotjejerna hade gått upp högsta serien 1980 och blev kvar där i åtta säsonger. Tre av spelarna – Helena och Annika Lundström samt Birgitta Hållstrand – fick också spela landskamper under denna period.

Numera är det IFK Gävle som har distriktets bästa damlag, och de siktar ambitiöst mot högsta elitnivå även om det återstår en bit till den klassen. Konkurrensen är knivskarp även där.

Ulf Kriström