Han föddes på nyårsdagen 1938 precis när Gävles idrottsklubbar hade börjat intressera sig för den nya sporten ishockey och lärde sig krypa ungefär när de första seriematcherna spelades på banan vid Islandsplan.

Han växte upp i Strömsbro, och eftersom familjen Karlsson hade flyttat dit från Dalarna så fick unge Bertil smeknamnet Masen i kamratkretsen. För smeknamn skulle alla ha på den tiden.

I Strömsbro fanns också Gefle Manufaktur AB, textilfabriken där nästan alla som bodde i byn arbetade. Chefen där, Gunnar Höglund, hade fångats av ishockeyns fart och intensitet och uppmuntrade på alla sätt ortens ungdomar att ägna sig åt sporten.

Det lyckades. Strömsbro IF fick ett starkt lag som avancerade i seriesystemet, och den mest lovande av dem alla var Karlssons grabb.

Han var drygt 20 då laget etablerade sig på elitnivå och 24 då han blev världsmästare i Colorado Springs tillsammans med bland andra Sven Tumba, Klimpen Häggroth, Rolle Stoltz, Uffe Sterner, Nisse Nilsson och klubbkamraten Perra Härdin. Om jag minns rätt blev NHL-profilerna som såg turneringen mycket imponerade av den unge backen som aldrig vek ner sig och som tacklade tuffare än de värsta kanadensarna.

Själv minns jag med glädje och tacksamhet många högtidsstunder på gamla utomhusarenan Isstadions läktare. När Strömsbro hade hemmamatch cyklade man dit full av förväntan inför vad Masen Karlsson skulle åstadkomma. Han hade kort stubin och drog sig inte för att läxa upp åskådare som blev för aggressiva och uppkäftiga. För att inte tala om motståndarna på isen.

Men framförallt var Masen en superstjärna, en riktigt skicklig spelare, och det var nog egentligen han som höll Strömsbro kvar på elitnivå under större delen av 1960-talet.

I slutet av karriären gjorde han ett par säsonger i Brynäs och fick faktiskt till slut ett SM-guld 1970.

Då tyckte han, 32 år gammal, att han kunde sätta punkt för elitkarriären. Han fortsatte som spelande tränare på lägre nivå i ett par säsonger, men sedan fick det vara nog med ishockey.

Vid sidan av rinken gjorde Masen Karlsson betydligt mindre väsen av sig. Tystlåten, närmast tillbakadragen, och mycket seriös med allt han företog sig. På äldre dagar blev han intresserad av lokal historia och hjälpte med glädje och entusiasm Strömsbrokännaren Kjell Hertzman i hans forskning.

Han var bra på det också.