Att Brynäs är en klubb med massor av unga talanger vet alla. Och det gäller inte bara spelarna utan också flickorna – ibland häpnadsväckande unga – som sjunger nationalsången före matcherna. Om jag stod där i motståndarlaget och lyssnade på en av dessa makalöst tonsäkra ungdomar skulle jag nog känna mig lite underlägsen redan före nedsläpp.

Och det roligaste är att de egentligen kommer från en konkurrentklubb, nämligen Gefle IF som driver Helges där Johan Jämtberg skolar de unga talangerna.

Det här fruktbara samarbetet har pågått i några år. Förr i tiden var det där med nationalsång en pliktskyldig ceremoni som mest orsakade bekymmer för Brynäs, det var inte så lätt att vecka ut och vecka in hitta folk som var beredda att ställa sig upp och sjunga a cappella inför flera tusen åhörare.

Till slut var det någon som löste problemet genom att ge Sven-Erik Fahlander uppdraget att hitta sångare.

Han tog sig an uppdraget med liv och lust och lyckades hitta sångare till varenda hemmamatch. En gång övertalade han kompisen Nisse Frölander att ställa sig upp och sjunga när Västra Frölunda var på besök och det satt mer än 5 000 åskådare på läktaren. Det lät säkert alldeles utmärkt även om den blygsamme Nisse inte vill låtsas om det.

Han minns att han såg matchen tillsammans med Lars-Göran Nilsson och Lill-Prosten Karlsson och att Frölunda i andra perioden började ta över matchen. Då suckade Prosten och sa:

– Ja, det här debaclet började redan med nationalsången.

Tonen rå och hjärtlig, som alltid.

I alla fall så var det alltså Sven-Erik Fahlander som låg bakom det där. Sven-Erik, eller Falle som han kallades, hade ett stort och musikaliskt Brynäshjärta och hade bidragit med mycket under årens lopp. Bland annat den riksbekanta Brynässången med strofen Brynäs hej hej hej, kom och sjung med mig. Och varje gång Brynäs firade ett SM-guld – det hände ju mest varje år under en lång period – så stod han för underhållningen. Det var en självklarhet på den tiden.

Som musiklärare lär han ha varit otroligt populär eftersom han var en mästare på att ordna trevliga musikstunder i lite musicalartad stil. Han skrev många sånger också, och även om Brynäslåten kanske är hans mest kända så handlade väl 99 procent av hans alster om annat än ishockey. Han var produktiv, han var trevlig, han var folklig och blev väl följaktligen inte helt accepterad i kulturella kretsar. Men han spred glädje omkring sig.

Tyvärr gör han inte det längre. Han avled för några veckor sedan, sörjd och saknad av fler än han förmodligen skulle kunnat ana.