Det här är bilden av en man som spelar tennis en gång i veckan och varje gång tackar publiken för ovationerna med en artig bugning.

Det är bara det att det inte finns någon publik. Vem vill se ett gäng gamla gubbar stå och slå på en boll? Bugningen är till för kompisarna på banan, Bomben tycker att de förtjänar att få dra på munnen.

En gång showman, alltid showman.

Ja, Bomben har fått folk att skratta sedan han var barn på 1930-­talet. Det är svårt att föreställa sig ­honom som Bertil Carlbaum, glasdirektören som måste fatta tuffa beslut och kanske till och med sparka folk när tiderna varit dåliga, men eftersom han faktiskt ­under en hel yrkeskarriär fungerat i den rollen så måste han ju klara även den konsten.

I fredags fyllde han 80 år och firade det bland de allra närmaste. Det blev väl något hundratal.

Ni som nu läser detta och undrar vem Bomben är ska veta att han föddes in i glasföretaget Norelius & Thorsell som hans legendariske far Jonas köpte någon gång under förra seklets första hälft.

Han fick en gedigen utbildning men såg också till att roa sig, inte minst inom idrotten. Han var en framträdande ishockeyspelare och kunde faktiskt ha blivit svensk mästare med Gävle GIK 1957 om han inte lämnat klubben 1956.

Fast det var kanske därför de till slut lyckades ta guldet.

Just under hockeykarriären träffade han en flicka som han bara måste ha. Hon heter Carina Portnow och var stor operettstjärna i Stockholm, men Bertil lyckades locka henne till Gävle. Möjligen med viss hjälp av en omtalad folkvagn som han skaffat sig för att... tja, kanske för att kunna åka och fria i Stockholm.

Den kom väl till pass i andra sammanhang också. Bland annat stod den för belysningen när GGIK under mörka höstkvällar tränade skridskoåkning på Igeltjärn i Sätra (det fanns inga konstisbanor då, och ishallar hade de knappt hört talas om).

Så småningom saknade Carina scenen och sången. Då slog sig paret ihop med nöjesprofilen Lars Sigvard som såg möjligheterna och under en följd av år satte upp operetter och musikaler där Carina var stjärnan och Bomben sprallig och publikfriande sidekick.

De utgjorde ett bra team. Det var väl inte alltid föreställningarna bar sig ekonomiskt, men jag tror inte att det riktigt var meningen heller. De hade helt enkelt ­roligt, liksom publiken, och det var nog det de var ute ­efter.

Och i fredags fyllde Bomben alltså 80. Av den anledningen svek han tennisgänget, vilket åtminstone Nisse Frölander tycker är svagt, men han hade väl roligt ändå.

Och det var nog det han var ute efter.