Storstrejken 1909
Relaterat
Den 4 augusti 1909 tog LO ut 300.000 arbetare i en strejk som svar på att SAF två dagar tidigare stängt arbetsplatserna för 80.000 arbetare. Sågverksindustriarbetarna hade redan den 27 juli tvingats lämna sin arbetsplatser.
Konflikten gällde sänkning av lönerna, men även rätten att få bilda och tillhöra en fackförening.
Strejken och lockouten avbröts efter en månad. LO beslutade den 4 september att återgå till arbetet i de företag som inte var anslutna till SAF. Uppgörelser gjordes under september och oktober i de flesta industrier.
Strejkkommittéerna i Gävle var representerade i storstrejksutskottet. Utskottet bestod av elva ledamöter, däribland av en kvinna, Maja Skoglund-Björklund.
I Gävle fick många arbetare det svårt, och strejken fick ödesdigra konsekvenser för flera fackföreningar. Kraven för att få återgå till arbetet var på många håll att förbinda sig att inte tillhöra fackförbund.
Avdelning 44 av Textilarbetareförbundet hade efter konflikten bara tolv medlemmar kvar, avdelning 27 av Sågverksindustriarbetareförbundet i Kastet fick läggas ner och reorganiserades först 1917.
Brädgårdsarbetarna i avdelning 5 av samma förbund fortsatte dock strejken till 10 december 1910 och kunde gå ur striden utan lönesänkningar men med en åderlåten fackförening. Driften hade hållits igång med strejkbrytare som fick bo på ett fartyg, av ortsbefolkningen kallat Lumplena. Organisationernas ledare och aktiva avskedades, några emigrerade då till Amerika.
Konflikten gällde sänkning av lönerna, men även rätten att få bilda och tillhöra en fackförening.
Strejken och lockouten avbröts efter en månad. LO beslutade den 4 september att återgå till arbetet i de företag som inte var anslutna till SAF. Uppgörelser gjordes under september och oktober i de flesta industrier.
Strejkkommittéerna i Gävle var representerade i storstrejksutskottet. Utskottet bestod av elva ledamöter, däribland av en kvinna, Maja Skoglund-Björklund.
I Gävle fick många arbetare det svårt, och strejken fick ödesdigra konsekvenser för flera fackföreningar. Kraven för att få återgå till arbetet var på många håll att förbinda sig att inte tillhöra fackförbund.
Avdelning 44 av Textilarbetareförbundet hade efter konflikten bara tolv medlemmar kvar, avdelning 27 av Sågverksindustriarbetareförbundet i Kastet fick läggas ner och reorganiserades först 1917.
Brädgårdsarbetarna i avdelning 5 av samma förbund fortsatte dock strejken till 10 december 1910 och kunde gå ur striden utan lönesänkningar men med en åderlåten fackförening. Driften hade hållits igång med strejkbrytare som fick bo på ett fartyg, av ortsbefolkningen kallat Lumplena. Organisationernas ledare och aktiva avskedades, några emigrerade då till Amerika.
