För min del innebar seminarierna en rejäl påfyllning av motivation och inspiration till fortsatt arbete för laxen.

Den nya förvaltningsplanen för lax i Östersjön var huvudskälet till att seminarierna anordnades. Det kom även att handla en del om Havs- och vattenmyndighetens aktuella förslag om att fasa ut det svenska fisket efter lax med driv­linor.

Havs- och vattenmyndigheten var värd för det första seminariet, som handlade om framtiden för kompensationsutsättning av lax. Att upphöra med kompensationsutsättningarna är en av åtgärderna i EU-kommissionens förslag till ny förvaltningsplan för lax i Östersjön.

EU- kommissionen framhåller risken för att den odlade laxen har en negativ inverkan på de vilda laxbeståndens genetiska mångfald som grund för att kompensationsutsättningarna ska fasas ut.

Många har nu bemött EU-kommissionens förslag genom att efterlysa mera fakta. Det framgick tydligt under semina­riet. De påstådda riskerna måste klar­göras. Dessutom finns en stor oro för att utsättningarna upphör utan att andra kompenserande åtgärder vidtas, som att återskapa naturlig produktion av lax i älvarna.

Kalle Gullberg från länsstyrelsen i Gävle­borg förde under seminariet med eftertryck fram att såväl vår länsstyrelse som samtliga övriga länsstyrelser utmed Bottnenviken kräver att innan kompensationsutsättningarna av lax upphör måste andra åtgärder för att ersätta kompensationsutsättningarna ­vara genomförda.

Tre förutsättningar måste uppfyllas för att det ska bli någon naturlig produktion av lax. Laxarna måste kunna ta sig upp för älven på sin lekvandring. Därtill måste det finnas lämpliga lek- och uppväxtområden, vilket i praktiken handlar om strömmande vatten som erbjuder lämpliga förhållanden året runt. Slutligen måste de nedströmsvandrande laxungarna och de utlekta stora laxarna kunna ta sig helskinnade förbi kraftverken, och ut till havet.

EU-kommissionens har satt sju år som den tid utfasningen ska ta. Alla andra tycks vara överens om att det är en orealistisk tidsplan.

Trots all kritik så tycks det ändå finnas ett genuint intresse hos många att arbeta för en större naturlig reproduktion av lax. I flera av älvarna med kompensationsutsättningar av lax arbetas det därför redan på olika sätt med att se över möjligheterna att ta vara på den potential till naturligt fiskliv som kan finnas kvar.

Sammanfattningsvis känns det som att kompensationsutsättningar av lax kommer att pågå i många år till. Med and­ra ord lär det dröja länge innan vi måste tänka i några andra banor än att det kommer att sättas ut ungefär två miljoner laxsmolt per år i Sverige.

Den gyllene medelvägen var ett återkommande begrepp under det första seminariet. Syftningen låg då på att det kanske blir så att vi så småningom slutar eller minskar med kompensations­utsättningar där det finns andra alternativ, och fortsätter med utsättningarna där det inte finns realistiska alternativ. Till sist är det EU-parlamentet som bestämmer hur det ska bli.

Seminarium nummer två, som arrangerades av Coalition Clean Baltic, handlade om förvaltningen av laxen i Östersjön.

Vi har nu både vattendirektivet och habitatdirektivet att uppfylla. Irländarna på seminariet i Älvkarleby var inbjudna just för att berätta för oss runt Östersjön hur Irland arbetat för att leva upp till habitatdirektivet, och därigenom lyckats byggt upp starka laxbestånd.

Habitatdirektivet säger att lax ska finnas i livskraftiga bestånd där arten hör hemma. Det har irländarna förstått och anammat. Nu sker inget laxfiske i havet runt Irland. Yrkesfiskarna som förr bedrev sådant fiske har ersatts ekonomiskt av regeringen.

Dagens förvaltning av lax på Irland bygger på tre delar.

1: Ett lägsta antal lekvandrande laxar bestäms för varje vattendrag utifrån hur många laxar vattendraget har potential för.

2: Uppvandringen av lax kontrolleras med hjälp av fiskräknare eller på annat sätt.

3: Om antalet lekvandrare överstiger ­minimiantalet tillåts ett fiske, i vattendraget eller i mynningen.

Det känns ju så självklart att en bra förvaltning ska fungera som på Irland. Varför har inte vi gjort på samma sätt?

Tittar vi bakåt i tid så kan vi se att det förr även här fiskades lax enbart i älvarna. På många platser var säkert just laxfisket ett av skälen till att våra förfäder slogs sig ner, som i exempelvis Älvkarleby.

Gamla kartor visar var notvarpen och fällplatserna fanns. Här i våra trakter var det Dalälven som erbjöd det värdefullaste laxfisket. Men även för Gavleån och Testeboån finns en del dokument som beskriver laxfisket, åtminstone tillbaka till 1500-talet.

När fisket efter lax på kusten ökade innebar det att de som fiskade där tog laxen på dess väg mot sitt hemmavatten.

Fisket längre ut till havs, på laxens uppväxtområde, kom igång först efter andra världskriget. De fiskare som investerade i båtar för havsfiske hann då ta laxen före både kustfisket och älvfisket.

I Älvkarleby förra veckan fick vi även ta del av resultat från försök som Sveriges lantbruksuniversitet genomfört längs Västerbottenskusten för att ta reda på vilken fisk som fångas i fisket med fasta redskap på kusten.

Genetiska studier i försöket visar att det är mycket svårt att styra fisket på kusten efter vissa bestånd. Redskapen som ingick i försöket var placerade nära mynningen av Umeälven. Förväntningarna var stora på att mest lax från Umeälven och Vindelälven skulle fångas. Så blev det inte. Mycket få laxar från de två lokala älvarna fångades. Fångsten dominerades av lax från Kalixälven och Torne­älven.

En fälla var placerad vid Obbola, som ligger precis i älvmynningen. De flesta havsöringar som fångades i den fällan var från den lilla Sävarån, som mynnar i Norra Kvarken femton kilometer norr om Umeälven.

Bryter vi ner kunskapen från seminarierna i Älvkarleby till våra lokala förhållanden så ser åtminstone jag att vi har mycket att vinna på om vi kan ta oss tillbaka till att fiska lax bara i älvarna. Då menar jag såväl sportfisket som yrkes­fisket. På så sätt kan vi med total precision fiska på de bestånd som tål ett fiske. Med lika stor exakthet gynnar vi de bestånd som är för svaga för att tåla ett uttag. En annan positiv effekt blir att problemet med säl­skador minskar radikalt, eftersom dessa till stor del sker när laxen fångats i redskap på kusten. Därtill kommer arbetsmiljömässiga och ekonomiska fördelar. Och sportfiskets slumrande värde kommer att blomstra som aldrig förr.

BERNT MOBERG

Skriver om fiske i GD