Genom att vrida på snurrskivan lockar man helt olika hyresgäster till Saras ­designade holk.

Hon inredde flickrummet efter eget huvud med strukturtapet och Monet-tavlor redan när hon var liten. I dag bor hon i en paradvåning från förra sekelskiftet med en lastpall som soffbord och fågelholkar i hallen.

När Sara kom till design och träteknik på Högskolan i Gävle kände hon direkt att hon hade hamnat rätt. Där fortsatte hon att utveckla sin känsla för form och möten av material. Hon var med i ett återbruksprojekt där hon gjorde möbler av skrot och deltog i Designtorgets tävling ”Det mobila samhället”. Hon vann inte men hon fick mycket uppmärksamhet för sin designade fågelholk ”Birdbox”. Med fiffiga spännband för enkel montering och utbytbara hål med hjälp av en snurrskiva på framsidan. Olika storlek på hålen lockar nämligen olika typer av hyresgäster. Designtorget ville börja sälja Saras holk och nu har hon fått sin andra beställning. Därmed kommer den att finnas i 17 butiker i Sverige och de i Norge.

– Jag jobbar alltid så att jag gör mycket research så nu kan jag allt om småfåglar också! säger Sara glatt.

Vi hälsar på i den stilfulla lägenheten med en stor, inredd hall där prototyper av holkar står på rad. De påminner lite om telefonerna från förr, när man slog numret på en snurrskiva med hål i för fingrarna.

– Snurrskivan tillverkas i Ockelbo och själva holken troligtvis i Alfta så den är helt lokalproducerad, fortsätter hon. I träslaget furu så klart! Jag har valt att jobba mycket med furu. En del tänker på fjällstugor och 70-talsmöbler men det går att göra jättefina saker av furu. Ett material som det dessutom finns hur mycket som helst av i våra trakter. Om man låter obehandlad furu stå ute får det en yta som ser ut som silver, det är så snyggt!

Hon visar en träbit med en yta som är glänsande grå. I designvärlden har furun redan kommit tillbaka, se bara i senaste Ikeakatalogen. Miljötänk och återbruk är andra viktiga värden för Sara och i vardagsrummet står ett läckert matbord av rostigt järn och gammalt trä. Ramen är gjord av begagnade rör och delar från en trasig skoter som hon har svetsat ihop. Bordsskivan består av gamla pinnar från ett staket och för att få en fin yta över det ruffiga har hon lagt en skiva glas på toppen. De klassiska caféstolarna med mjuka öglor som ryggstöd har hon tagit tillvara efter sina föräldrar. Hon började slipa bort färgen men den visade sig sitta hårt och just nu är ett av ryggstöden tvåfärgat. Kanske blir det fårskinn på sitsarna så småningom. På väggen hänger en abstrakt oljemålning som kräver en viss takhöjd för att få plats. Hon hade aldrig målat tavlor tidigare, men började när hon gick på skolan och nu har hon sålt några.

Intill den öppna spisen står en tung bänk av trä och betong som är fylld av ved. Den gjorde hon som skolarbetet ”en terminalsittplats för två med given kund”. Hon tänkte sig Arlanda som beställare, där slitaget är enormt och det finns behov av avställningsytor för väskor. Bänken är sammanfogad av lameller i furu och betong som ger ett fint mönster och en effektfull kombination av material. Tanken är att man bara ska behöva byta ut enstaka lameller om det blir skador.

Framför bänken står ett soffbord som är lika ruffigt men på ett helt annat sätt. Bordet är byggt av en begagnad lastpall med ben och glas på skivan. Plattjärn och skruvar är väl synliga.

– Lastpallar är fina i sig själva och här ska man se konstruktionen, förklarar Sara. Det är det som är meningen.

För ett år sedan flyttade Sara från ett hus i Sandviken till en lägenhet centralt i Gävle. Hon föll direkt för charmen och känslan som fanns i fastigheten från förra sekelskiftet. Dubbeldörrarna till vardagsrummet har ett fint rutmönster av många mindre glasrutor och i döttrarnas rum är en hel vägg inredd med ett fast serveringsskåp i en mild grön nyans. I badrummet tror man att man har hamnat på ett lyxhotell, det är helt klätt i marmor med dubbla handfat och ett inbyggt badkar. Hallen är rymlig och fungerar som arbetsrum och kontor. Möblerat med fixade stolar från en skola, plåtskåp som Sara har målat om, en gammal radio efter farmor som ännu fungerar hur bra som helst och en skön skulptur av ståltråd. Med formen av ett träd av hårda, blanka trådar. Köket är renoverat på 70-talet och inte rört sedan dess.

– Inte vad jag skulle välja själv, ler Sara. Men roligt ändå att det är så typiskt från den tiden.

Köksskåpen är i mörkbrunt trä och kaklet ovanför bänken i en mörkare grön. En bardisk delar av som en modern köksö.

När Sara gick på Högskolan träffade hon Malin Franevik. De fortsatte hålla kontakten och nu har de nya projekt ihop. I december blir Malin färdig som trädgårdsmästare och tillsammans får de en stor bredd. De vill jobba med att bygga hela miljöer och skapa företagsidentiteter utifrån och in.

– Redan när man parkerar bilen ska man få en första upplevelse av vad företaget står för, förklarar Sara.

Hon är en ”doer” som kan vara svår att stoppa när hon får en idé. Helst ska det gå snabbt och hon tycker om att ta tillvara. I 70-talsköket i brunt och grönt står ett tidstypiskt furubord mot väggen med collaget av foton och döttrarnas konst. Runt bordet står udda stolar, några antika med snirkliga former och målade i samma starka, gröna kulör som återkommer i hallen. Dynorna är klädda i mjukaste fårpäls.

– Det är spillbitarna efter mormors gamla pälskappa som jag fick över när jag kortade den. De funkar jättebra som stolklädslar, ler Sara.