När Ulrika var yngre trodde hon att ett hus vore drömmen om hon fick en familj. Men så känns det inte nu. Som yrkesarbetande småbarnsför­äldrar och konstnärer med många intressen förstår de inte hur de skulle hinna sköta ett hus.

– Jag vill ha det färdigt hemma, ler Ulrika. Jag som jobbar med äldre bebyggelse säger ofta till andra att de bör bo in sig först och lära känna sitt hus innan de gör om. Här har vi bara målat väggar och tak och det var ändå ett jättejobb. Då kände jag att ett hus med renoveringsbehov inte är något för oss.

Det smäller till i den fina originaldörren med gamla postluckan kvar. Det är Johan och Majlis som precis kommer hem. Dagiset ligger bara ett stenkast bort och Majlis blir lycklig när hon hör att mamma redan är hemma. Först smyger hon in i sin fina bruna klänning med mönster av klöverblad och kikar försiktigt. Sen hämtar hon sina dockor och klättrar med dem upp i mammas knä. Både ”den gamla dockan” som hon måste vara extra försiktig med och dockan Sigge som har fått sprutor och plåster på armar och ben. Men ingen rast, ingen ro, Majlis klättrar snabbt ner igen och dockorna får en åktur i Ulrikas gamla skotskrutiga sittdockvagn. En åktur som kan sluta hur som helst. Den är lätt att ramla ur och då blir inte Majlis glad. Men dockorna fixar rally-turen över den vidsträckta fiskbens-parketten och Majlis förblir på gott humör.

Det finns mycket yta att leka på. ­Lägenheten är på 92 kvadrat och ­flera rum har genomgång som gör att man kan springa runt utan stopp. Kurragömma är en favoritlek och trots stora möjligheter finns det i Majlis värld bara två gömställen att välja på. Antingen bakom soffan eller i ett bestämt hörn i hallen. Dock två gömställen med stil. Soffan i vardagsrummet är ett av Ulrikas senaste loppisfynd. En stilren soffa från mitten av 1900-talet med rundade hörn i en ljust grårandigt textil.

– Den bara stod där på Erikshjälpen och det gick ju inte att åka hem utan den, säger hon.

Hallen är uppdelad i två, en mindre förhall med klädhängare och garderober, och en större hall innanför som knyter ihop rummen som mittpartiet på en blomma. Det ­enda rummet som har fått en tapet, i ett formsäkert mönster av blommande kaprifol designad i England på 1800-talet.

– Det är en William Morris-tapet, förklarar Ulrika. Han är lite av en husgud för mig som är intresserad av mönster och jag har länge velat ha en tapet av honom. Eftersom vi har en ganska ren smak för övrigt blev tapeten perfekt i hallen. Som i hjärtat av lägenheten.

Men det finns en papperstapet till. Ovanför dörrposterna i serveringsgången mellan köket och matrummet. När Ulrika och Johan gick på visningen blev båda förtjusta. Kvinnan som varit barn i lägenheten bor kvar i samma trappuppgång och vet precis hur tapeten kommit dit. På 50-talet ville hennes föräldrar rusta och modernisera. De satte in ett nytt kök och bad samtidigt målaren att fräscha upp i serveringsgången. På eget bevåg satte han upp tapeten, i vinröda ­toner och med ett vackert mönster av krukor i keramik.

– När jag såg krukorna kändes det som om det var meningen att vi skulle bo här, säger Ulrika.

Hon är keramiker och drejar bruksgods i egen design. Johan är både konstnär och samlare av fina saker och han kände precis på samma sätt.

– Våra möbler passade så bra in i den här miljön, säger han. Lägenheten stämmer med oss, det var bara att ställa in det vi redan hade.

I vardagsrummet finns en lång innervägg. Johan och Ulrika hade varsitt precis likadant sideboard från 60-talet som blev perfekta att ställa efter varandra. I fönstren står långa rader av pelargoner i Ulrikas krukor med stilistiska blomblad och väggarna pryds av Johans målningar av djur. Ett rådjur som jakttrofé i vitt och pastell ovanför sängen och gulliga marsvin i Majlis rum. En av tavlorna ovanför sideboardet har Johans favoritkonstnär Roger Andersson gjort. Den gavs ut i begränsad upplaga av Ikea, men Johan hittade sin på loppis, betydligt billigare än på Ikea.

De tycker om att gå på loppisar och leta efter fina saker. Eftersom de inte har plats för fler möbler letar de numera mest efter prylar och kläder. Ulrika samlar på klänningar och Johan på kavajer. Hon köper gärna tyger och krukor av olika slag och han blir extra glad när han hittar små figurer. Det senaste fyndet på figur-hyllan är en liten muminfamilj i lergods.

När de träffades flyttade de ihop i Ulrikas tvåa. Det blev billigt och funkade bra och tanken var länge att bo kvar i den, även med barn. Men efter ett tag blev det svårt att stå emot. Välbevarade, lediga lägenheter blev snackisar på jobbet och de tänkte att det kanske skulle bli skönt med eget sovrum när Majlis blev större. Fyran i Gävles äldsta HSB-bostadsrättsförening var deras andra visning och båda föll direkt. För 50-talstapeten ovanför dörrarna, serveringsgången med väggfasta skåp, många bevarade detaljer och för helheten med ljus och rymd. Läget på norr var också rätt. Ett lättskött hem med ytor och nära till allt. Mitt emellan jobb och dagis, Ulrikas keramikverkstad i Hille och Johans ateljé på Brynäs.

Köksskåpen från 50-talet har de behållit, bara målat och bytt till typiska 50-talsbeslag och ett klassiskt standardkakel i vitt. Trägolvet tog de fram och målade i en ljusgrå ton. Johan som jobbar som kock är särskilt glad över det väggfasta skafferiet med svalka direkt utifrån. Trots att köket är relativt litet räcker det bra för en kock. Johan vet vad som krävs för att göra god mat.

– Det enda man behöver egentligen är en spis som blir varm och en vass kniv, ler han.

– Vi skulle nog ha svårt att falla för ett helt nytt kök, säger Ulrika. Det är svårt att tänka sig våra grejer i ett sånt.