På somrarna försörjer de sig som torghandlare och bor i den svenska naturen med sjöutsikt åt tre håll. Men sju månader om året, från oktober till april, lever de sitt liv i ett charmigt, äldre hus i vitt och turkost, med magnifika berg i bakgrunden och en milslång sandstrand utanför. En gång kom det 50 delfiner till stranden för att leka. Barbro och Bosse har det bästa av två världar.

– Jag har aldrig tyckt om snö och kyla, säger Barbro bestämt. Därför vill jag helst åka bort över vintern.

– Lite knäpp måste man också vara, säger Bosse med nöjd min. Barbro nickar i samförstånd och båda skrattar gott.

– Modig är också bra, fortsätter hon. Vi hör till människotypen ”doers” och det har vi alltid gjort. Folk säger ofta att de skulle vilja göra något liknande, men sen händer inget mer.

– De flesta börjar räkna upp alla hinder, säger Bosse. Som en gammal förälder, barnens skola eller hälsokontroller som de måste passa. Vi ser mer till möjligheterna, allting finns ju i andra länder också. Men så här efteråt kan jag erkänna att första gången jag såg det brunbrända landskapet i Sydafrika när planet gled ner över flygplatsen, då tänkte jag för mig själv ”vad fasen är det jag utsätter min familj för?”

Den första resan var redan 1972. Bosse hade fått jobb i Sydafrika med kontrakt på tre år. Döttrarna var åtta och två år och det var fortfarande apartheid. Men knuten i magen lättade redan första kvällen. De blev de bjudna på en utflykt och två veckor efter skolstarten ville äldsta dottern sova över hos en klasskamrat. Det blev deras tre bästa år i livet.

Och nu bär det snart av igen. Den första oktober lyfter planet mot Kapstaden. Just den här dagen skiner solen även i Älvkarleby. Men det blåser hårda vindar och vi sitter i vardagsrummet och pratar. Ett förtält modell större till husvagnen som de bor i. Kompakt och ekonomiskt fördelaktigt, med ett strandnära drömläge som skulle kosta skjortan om det vore ett hus. Bosse har byggt en träaltan med matplats och ”trädgården” prunkar av Barbros kärlekspelargoner och femtunga. Vad kan man mer behöva?

– Vi har haft 16 personer på middag här i förtältet, berättar Barbro. Det funkade jättebra.

De har ofta människor på besök i sin kompakta bostad. Och så fort det blir vackert väder lägger Barbro ut filtar i rad för då vet hon att barnbarnen kommer och vill bada. Och faktiskt så påminner sommarlivet här en hel del om livet i Sydafrika. Både barn och barnbarn har varit och hälsat på många gånger och några i längre perioder. Men där säljer de inte grönsaker på torget, där säljer de service till turister. Det var en slump att Bosse såg till salu-skylten och fick sin idé. Han som egentligen hade tröttnat på att sköta hus.

– Aldrig mer eget hus, sa vi bestämt när vi sålde huset i Valbo, ler Barbro. Men jag gick med på en visning och sen var det kört. Stället var så otroligt charmigt. Vi skrev kontrakt på julafton och fick nycklarna den första februari. Det är åtta år sedan nu och vi längtar alltid tillbaka. Det är något mycket speciellt med Sydafrika. Tänk på att de har Nelson Mandela som förebild.

– Turismen ökar hela tiden och det är jättebra för det blir nya arbetstillfällen, berättar Bosse. Förra året blev Kapstaden utnämnd till Årets turiststad på Tripadviser.

År 2014 har Barbro och Bosse varit gifta i 50 år och de har fortfarande roligt ihop. Under en period på tolv år jobbade de i USA på vintrarna. Där reste de runt med en matvagn och sålde svenska köttbullar på spett. De sålde även hängande klämförpackningar för ketchup och senap, som är en Gävle-uppfinning, på mässor. Det blev en succé i det lilla, många blev på gott humör och tyckte att det kändes som att mjölka en ko.

De träffades när hon var femton och han sjutton och sedan dess har de varit ett par. Ett år senare var de gifta och året därpå kom första dottern. Bosse läste till teleingenjör och började jobba med röntgenapparater på Siemens. Barbro ville bli körskolelärare och när hon läste i Göteborg var hennes mamma barnflicka.

En dag på jobbet träffade Bosse en man från Rhodesia, som landet hette då. Bosse kände starkt att han hade en längtan att se sig om i världen och så fort han kom hem tog han fram sin gamla skolatlas för att titta var landet låg. Då såg han att det fanns ett annat land strax under som hette Sydafrika.

– Jag visste inte mycket, jag tyckte bara att det lät så läckert och bestämde mig för att jag ville dit.

Han letade i kataloger efter röntgenföretag och skickade flera jobbansökningsbrev. Han fick ett kontrakt och började installera röntgenutrustningar i nybyggda sjukhus i Sydafrika. Alltid två likadana utrustningar i två olika rum, ett för de vita och ett för de svarta. När Barbro bjöd den svarte trädgårdsmästaren på lunch fick hon skäll av grannarna. Men hon lyssnade inte på dem. Deras tredje dotter föddes i Sydafrika men apartheid-systemet tog på krafterna och när kontraktet gick ut flyttade de därifrån.

Men de sa alltid att de måste tillbaka. Tiden gick och till sist kände de att de kanske måste skynda sig. Då hade de inte varit där på 30 år.

– Vi skulle bara se hur det hade blivit efter apartheid, men när vi rullade fram med bilen på samma gator igen rann tårarna på oss båda, berättar Barbro. Så kan de bli fortfarande. Det är så enormt vackert där och ingen stress och vänliga människor överallt.

– Utom i kassan i mataffären, lägger Bosse till och ler. Just där verkar de vara enormt uttråkade.

Året därpå bodde de hos en svensk läkare, Ingrid Leroux som hade rumsuthyrning. Hon hade även startat en klinik tillsammans med ärkebiskopen och landets stora frihetshjälte Desmund Tutu. Han har fått Nobels fredspris och Barbro och Bosse har träffat honom många gånger. Till kliniken kommer arbetslösa mammor för att lära sig ett handarbete. I dag jobbar Barbro med att söka sponsorer åt mammornas barn så att de ska kunna få en bra skolgång. Något som förändrar livet helt för dem.

Det bara blev så att Barbro och Bosse började visa Ingrids hyresgäster runt i stan och det var så de fick idén att de skulle kunna bli turistguider på riktigt. De skrev ett brev till den sydafrikanska ambassaden och berättade om sin kärlek till landet och hur de alltid har stött kampen mot apartheid. De fick både uppehållstillstånd och arbetstillstånd och anmälde sig till en guidekurs. Men utbildningen blev försenad och det var då Bosse fick se skylten om att huset med bed & breakfast var till salu.

– Jag började drömma direkt, om huset och kanske en liten bil! säger han. Bara tillfälligheter igen!

Det var gäster inbokade från start och Barbro blev husfru och Bosse turistguide.

– I början var vi jättenervösa och visste inte hur vi skulle göra en frukost som alla tycker om. Men det blev verkligen jättebra. Det händer fortfarande att vi blir rörda till tårar av det vi upplever när vi är i Sydafrika.