Det känns i magen att vi har kommit rätt. Mangårdsbyggnaden reser sig kaxigt nästan ute i vägen och grindhålet har fått fina utsmyckningar som hjärtan av skira grenar. Vi hinner bara uppför slänten så kommer gårdsägaren och tar emot. Vid första anblicken påminner han om en fundersam Pettsonfigur men om man tittar lite närmare kan man se att han småskuttar fram på lätta steg. Med munter blick och ett kluckande skratt som bara väntar på att få komma fram. Pär Forsell strålar som en nybliven elitserievinnare i hockey. Han fick veta det för bara några dagar sedan. Att hans och Britt-Maries hälsingegård kommit med på Unescos världsarvslista. Och det har redan märkts på besökarna.

– Det är det som är så roligt, säger han och skiner på. I början av sommaren brukar det bara vara ett tjugotal besökare om dan och nu har vi haft ett par hundra varje dag. Och då vet inte svenskättlingarna i Amerika om det än, för det var ju det här de åkte ifrån. Tänk om några år vad många besökare vi kommer att få. Från hela världen.

Pär växte upp i grannfastigheten och då stod Erik-Anders öde. Så småningom tog han över föräldrarnas hus och då insåg han hur nära varandra de båda fastigheterna låg. För att slippa risken att få grannar så tätt inpå bestämde sig Pär och Britt-Marie för att köpa granngården. Det var för 25 år sedan och då var den rejält förfallen.

– Det är det som är så roligt, skrockar han igen. Från ett vrak till ett världsarv! Ni förstår vilken resa det har varit för oss.

I dag har de folk på besök hela somrarna och Per trivs som fisken i vattnet. De har samlat olika aktiviteter på gården och fler är på gång. När de tog över hade Erik-Anders stått obebott sedan 50-talet och inget var gjort på 100 år. Det blev en välgärning för den som alltid har varit intresserade av historia och byggnadsvård.

– Om någon med pengar hade haft gården skulle den ha varit sönderrustad, säger Pär. Nu fanns allting bevarat och det blev en möjlighet för oss.

I slutet av 1980-talet gjorde Länsmuseet en inventering och det var då han fick idén. Han ville lyfta fram gårdens historia och låta människor få ta del av den. Med bidrag från riksantikvarieämbetet renoverades hela fastigheten varsamt. Nu har den varit öppen för besökare 13 somrar i rad och tanken finns att öppna året runt.

– Men ingen var riktigt förberedd på världsarvet och nu väntar ett mastodontjobb. Vi vill fortsätta utveckla gården och har redan tagit fram ritningar på en konferensdel med övernattningsrum i uthuset.

Vi går in i det märkvärdiga bondehemmet och får en inredningsresa i tiden. Pär och Britt-Marie har lagt ner mycket möda på att fatta beslut. Var i tapetlagren skulle de stanna? Vilka golv skulle få vara kvar? I varje rum fanns det flera lager och eftersom att leva och bo är att utvecklas ville de visa olika tid i olika rum. Vi småler åt mönstrade korkmattor från 1930-talet, njuter av sköna tapeter från 1950- och 30-talet och gapar stort över häftiga dekormålningar. Tre kök finns bevarade, alla från olika tid.

När vi kliver in i festsalen en trappa upp hajar vi till. Helt oförberedda sveps vi in i en mäktig känsla. Där finns ett förtrollande ljus och en färgsättning som andas frihet och ståndsmässig glans i det annars så präktiga boningshuset. Vi förstår att det här var ett viktigt rum.

– Att bönderna byggde för fest, det är det som är så världsunikt! förklarar Pär. Hela övervåningen byggdes för fest så pengar måste det ha funnits, de hade ju skogen och var duktiga byggare. Men lite tävling var det säkert också, ungefär som att ha en porsche på uppfarten i dag.

Ett bröllop kunde ha flera hundra gäster och det höll kanske på i en vecka. Men man slösade inte i onödan och det var mycket som var fiffigt uträknat. När det inte var fest fälldes slagborden ihop och ställdes längs väggarna. Rummet hade en dubbel funktion och förvandlades raskt från festsal till ett förråd. Flera hundra krokar att hänga saker i har Per skruvat ner från taket. Hos lanthandlarna fanns alltid den så kallade ”Söderalakoppen” från Gustavsberg. Varje gård märkte sina egna koppar och på det viset blev det lätt att samla ihop porslin och duka för många när det var kalas.

Det har varit osäkert när mangårdshuset byggdes. Men Pär fick nyss svar på borrproverna och vet nu att det är byggt av stockar som fälldes på hösten 1824. De dekorativa väggmålningarna gjordes när huset var ungt och mycket är bevarat. Förstugan pryds av ett djärvt mönster, som bubbliga ränder i starka färger. När en besökare från USA fick syn på dem utbrast han förtjust; ”Det är samma väggar som på Björkmans hotell i Bishop Hill!” Och det kan mycket väl stämma, för Erik Anderssons äldste son emigrerade dit.

– De som målade trodde nog att marmor kunde se ut så där, ler Pär och nickar mot det egensinniga mönstret. För de visste ju inte.

Fint ville man ha och fint blev det. Så märkvärdigt att nu ska hela världen få lära sig om hälsingeböndernas stora intresse för inredning och för fest.

Köket från 20-talet med ekådrade snickerier och tapet i original.

I kaféet finns smörgåsar av barkbröd med hemost.