Första gången de åkte på en auktion var det mest som en utflykt. De följde med Katrins föräldrar och trodde absolut inte att de skulle hitta något som de ville ha.

Det blev en helt ny värld som öppnade sig. De njöt av att fynda fina och roliga möbler till ovanligt bra priser. Men när Christian började bjuda på en lampa satt Katrin och slog honom på benet. 500 kronor tyckte hon blev lite väl dyrt.

Hemma igen sökte han efter information på nätet och upptäckte att utropspriset på Helsingfors auktionsverk för en Carl Thore-lampa från 60-talet låg på 5 000 kronor.

– Då var jag inte arg längre, erkänner Katrin med ett leende. Dessutom är den snygg, lampan passar hemma hos oss.

– Det viktigaste är ändå inte det ekonomiska värdet, säger Christian. För mig är det viktigt att både möbler och konst har en historia att berätta.

De fortsatte åka på auktioner och loppisar och insåg snart att det tillverkades väldigt mycket kvalitetsmöbler på 50- och 60-talet.

– Men det bästa av allt, säger Christian. Det är att man inte behöver sätta ihop möblerna själv. Det är bara att bära in dem!

De två fann varandra på en jubileumsfest för sju år sedan. Han var diskjockey och hon jobbade i klädbutiken som firade ett-årsjubileum. Dagen efter kom han till butiken med en bland-cd till henne. Hon hjälpte honom att prova nya kläder och på den vägen har de fortsatt. Först flyttade de ihop i en lägenhet och mixade hans stadiga furumöbler med hennes gothiska dödskallar och kitsch. När Christian kom hem till svärföräldrarna första gången blev han mycket imponerad. Katrins pappa var i sin ungdom chef på Gustavsberg och hade jobbat nära både Stig Lindberg och Lisa Larsson. Det stod porslin och keramik överallt. Katrin som växte upp med samlingarna hade mest tyckt att de var onödiga, men Christian såg dem med nya ögon.

I dag kan man ana att även Katrin tycker att det är roligt med fint porslin. Mitt i köket i Bomhus har de ett vitrinskåp med samlade pjäser ur Hertha Bengtssons ”Koka brun” och ”Koka blå” från Rörstrand, på kökshyllan står det travar med Helmer Ringströms ”Mexico” från Gefle Porslin och på bordet har de dukat med ”Linda” av Stig Lindberg. I teakhyllan i vardagsrummet hittar man Lisa Larssons sköna skulptur ”Samhällsdebatten” från 1968 med en kvinnofigur som lyfter mannen på raka armar, lika aktuell fortfarande. Några hyllplan längre ner lyser en knallgul skivspelare i plast som går på batteri och som har varit med på picknick. Deras hem sprakar av mustiga färger och starka känslor. Det mesta auktions- eller loppisfynd i teak, plåt, plast och textilier i orange, rött och grönt. Men konsten på väggarna är inte second hand.

– Alla tavlorna är gjorda av lokala konstnärer, säger Christian. Dels blir det mer personligt, men jag tycker också att man bör stötta sina egna.

I köket hänger en jeansrumpa i olja av Elin Elfström, som annars mest gör ansikten och som nyligen uppmärksammades för sitt porträtt av kommunfullmäktiges ordförande. Vardagsrummet pryds av flera motiv från nöjesvärlden. Som Morrissey i grönt, tolkad av Angelica Palovaala popkonstnär från Konstskolan i Gävle.

Att de skulle flytta till Bomhus var inte heller meningen. Tvärt om hade de ingen relation till området, men annonsen låg kvar ett tag och till sist blev de nyfikna. Det första intrycket var inte heller i deras smak. Där var inrett med marint tema med mycket blått, ett grovt rep som trappräcke och fisknät på väggen. Men de kunde se potentialen och anmälde ändå sitt intresse. Det slutade med att de vann budgivningen och i dag stortrivs de i radhuset från 1946 med fin planering, stor uteplats och grönytor omkring. Granne med Rudsjön med ett rikt fågelliv och eljusslingan som går runt.

– Det är jättemysigt vid sjön, säger Katrin. Jag promenerar där med Konrad nästan varje dag.

De flyttade in för tre och ett halvt år sedan och har rustat pö om pö. De började med att inreda källaren till ett kombinerat lek- och filmrum. Om det mest är Konrads eller Christians är inte helt lätt att avgöra. De har precis lagt in ett nytt golv i hallen med rutor och mönster i svart och rött och har redan hunnit gå igenom det mesta.

– Egentligen är det bara badrummet som återstår och det är vårt ”skämsrum”, ler Katrin.

– Men det har blivit så ont om tid, fortsätter Christian och ser nöjd ut ändå. Förut gjorde vi mycket själva men efter Konrad har vi inte gjort ett smack!