Direkt i hallen blir man häftigt omfamnad av konst och möbler från alla håll. Inga rena, vita ytor så långt ögat når, bara uttryck som berör och historier som vill berättas. Att bo är att leva för Conny och Margareta.

– Så har det alltid varit, säger de och skrattar. Vi köper hellre konst och musik än byter kök.

Köksluckorna med fuskspeglar från 70-talet sitter kvar och spisen med omoderna hederliga kokplattor som är knöliga av för mycket värme fungerar alldeles utmärkt. Den har precis levererat en kycklinggul, väldoftande saffrans-sockerkaka. Av mix så klart, för det ska vara enkelt.

Ingen av dem är särskilt intresserad av att renovera och det känns enklare med radhus än ett hus. Sättningarna i källaren efter Connys skivsamlingar är något de tar med ro.

Vad kan man mer behöva än konst och människor? Inte mycket om man frågar Conny och Margareta. Radhuset är fyllt från golv till tak med tavlor och skulpturer av alla möjliga konstnärer från Gävle och hela världen. Med Margaretas sköna kroppar som självklara pendanger i ett hem som bubblar av liv.

Det är möblerat så att man ska kunna vara många. Den gamla hörnsoffan i ljust skinn från Ikea rymmer en hel hög med vilda barnbarn som kan fortsätta klättra i furuspaljén ovanför. (Conny håller andan varje gång, men inte av rädsla för att barnen ska ramla, utan för att klättringen ska fortsätta och göra repor i Hedenströms breda gestalter i olja.)

Matborden i både kök och vardagsrum är naturligtvis utdrag­bara. När de köpte matsalsbordet på Myrorna var kravet att det skulle rymma de fjorton personer som ingick i hushållet just då. På en middag för inte så länge sedan satt 25 gamla arbetskamrater runt samma bord och det gick hur bra som helst.

Fast det har hänt att barnens kompisar har klagat. Margareta minns hur besvikna de blev ibland när de ville leka och sönerna sa att de måste äta först. ”Nej” ropade de högt, för de visste att middagarna hemma hos Tideström Persson kunde pågå i timmar. ”Vad pratar ni om hela tiden?” undrade någon. ”Om allt,” svarade Conny och Margareta.

En hel del sällskapsspel har det också blivit och långa rader av uppslagsverk står kvar på hyllorna (precis som hemma hos Karin Och Carl Larson i Sundborn). En period hade de en ung tjej inneboende och sönernas flickvänner kom tidigt. Margareta minns fortfarande chocken den första gången hon mötte en flickvän, i Margaretas morgonrock!

Att de hamnade i Bomhus var ett medvetet drag. De bodde i Sätra men där höll de på att tränga ut sig själva. Med fyra barn mellan ett och arton blev det rockmusik, bilbanor, dockor och kompisar på samma gång. Föräldrarna fick inte plats.

Då ritade Margareta familjen som streckgubbar och skrev att de behövde större. De kände ett par som hade flyttat till Bomhus och gick runt med lapparna där. Men bara i längorna på ytterkanterna, med en fri vy bevarad. Två napp fick de och valde den som var minst, på grund av att den hade större kök. Det är ju trots allt navet i ett hem.

24 år senare stortrivs de fortfarande och njuter av baksidans fria utsikt (ibland ser de ända till Ockelbo). Inte mycket har de gjort om. I badrummet sitter en fantastisk originaltapet från 70-talet, med stora mönster i brunt. Och även om Margareta kan reta sig på att köksluckorna har börjat glida upp, har de inte bytt för det. Bara målat dem vita för länge sedan.

– Det är sant att vi hellre lägger pengarna på konst, säger Conny. Tänk att få se på bilder som gör en glad varenda dag. Jag tycker så synd om människor som inte har hittat till konsten.

Margareta skapar även själv. Av några udda kaffefat har hon gjort en blåglittrande mosaik mellan vita kakelplattor över diskbänken. Vid matgruppen hänger en liten grupp objekt med kroppar som spetsliknande mönster och en ursprunglig naturkänsla. Inspirationen fick hon från barken på en trädstam.

Det var mycket som föll på plats när de kom till Bomhus. De inredde en ungdomsvåning i källaren och en lekvåning en trappa upp.

– Det bästa av allt var att äntligen kunna välja själva vilken musik vi ville lyssna på, säger Margareta.

Några ingrepp har de gjort. De har satt in ett extra fönster i köket för att få in mera ljus och bytt ut en innerdörr. Det var Conny som såg annonsen om pardörrarna från 50-talet som var till salu. Med etsat originalglas formgivet av konstnären Harry Ceson från Gävle. Conny åkte hem till familjen som ville sälja, nästan lite upprörd över att de slumpade bort något så fint för 500 kronor. ”Vi håller på och renoverar och dörrarna passar inte i konceptet,” var förklaringen. ”Men de passar i vårt koncept,” sa Conny och slog till utan att tveka. Nu sitter de som smycken mellan rummen mitt i huset. De gör det också lättare att hålla koll när barnbarnen stänger in sig i röda rummet för att titta på den enda tjock-TV:n.

Även Margareta har sina samlingar. Hon samlar på ”bra att ha-saker” som hon förvarar i ett stort skåp. Hon brukar göra scenografin åt tea­tergänget SML:s och då behövs det grejer som gör sig på en scen. Vi går en trappa upp och där är väggarna fulla av tavlor med kvinnor.

– Jag tror vi måste byta snart, ler Margareta och vänder sig mot Conny.

– Nu har du haft vägen upp till sovrummet kantad av kvinnor i flera år. Det börjar bli min tur att få se på lite män. Han skrattar och kramar om sin fru.

– Vad glad jag är att jag har dej, säger han.